stinalina

Tillbaka från Montana. Det var en udda upplevelse. Först stannade vi två nätter i centrala Washington och hälsade på en familj vars barn var lite för små för mig. De bodde bokstavligen i the middle of nowhere - 45 minuter med bil närmsta "stad" med 1000 invånare - och vad som fanns där var skog och knastrande sandliknande mark (när jag sprang på landsvägen under en halvtimme passerade två bilar mig). Familjen bestod av mamma, pappa och tre barn på 5, 7 och 12 år. Den äldsta var en dotter som var "välkammad" och snäll. Vi spelade kort och tittade på film som vi hade tagit med oss (jag föreslog att vi skulle titta på "Derailed", ett amerikanskt drama med Jennifer Aniston, men hennes pappa trodde att det skulle vara för mycket "s-e-x" i den. Istället tvingades vi titta på nån fantasyfilm som jag somnade till). Som utflykt dagen därpå åkte vi till en skog och tittade på några algiga dammar. Det var bland det häftigaste jag sett. Liksom en damm i en skog, wow.

Forresten, jag har bett bordsbön för första gången. När Jordan, äldsta dottern, inte svarade på min fråga om hon ville ha gurka utan istället sträckte ut sin hand till min insåg jag att det var läga att hålla tyst. Vi höll våra bordsgrannars händer, slöt våra ögon och rabblade någon "tack-för-maten-gud ramsa" och avslutade med amen. Jag lyckades med att inte fnissa. Lite senare satte vi oss på veranden och de vuxna konsumerade tobak och alkohol utan dåligt samvete.

Annars gjorde vi knappt någonting under dem två dagarna. Jag kände mig verkligen mittemellan allihopa. Vad snackar man om med en tolvårig tjej som tycker kattungar är det sötaste som finns? Hur deltar man i en diskussion om hur krävande sina ungar kan vara? Nog för att host mom Sandi är himla skön, men jag är trots allt 18 år. Under sista kvällen kände allt bara hopplöst. Vad gör jag är? undrade jag och tog min Ipod och gick på en promenad för tredje gången under dagen. Grät en skvätt, men sen torkade jag tårarna och gick tillbaka. Låter mer illa än vad det var, egentligen var jag bara uttråkad och tyckte synd om mig själv.

Finally åkte vi vidare till Montana och några andra av deras vänner - en barnfamilj med en dotter på två år och ett växande foster. Det var faktiskt lite roligare. Vi sov i deras cabin vid Flathead Lake, vilken var located bredvid ägaren till alla Pizza Hut restauranger väster om Mississippi i USA. Han hade en väldigt fancy park med livs levande hjortar som dekoration.
Under kvällarna grillade vi något köttigt och snackade goja. Jag gillade Laura och Greg, yin och yang (varandras motsatser), den ena vild och spontan och den andra en pappas pojke. Laura varnade mig för att "mess around" och pekade på sin mage för att visa vad som kan hända. Jag nickade förstående och log. Greg föreslog att jag skulle sova på bryggan eftersom det skulle bli en stjärnklar natt. Jag ville inte vara oartig och säga "nej tack", så jag släpade ner den varmaste sovsäcken och tre filtar och lade mig på en stenhård madrass och försäkte sova. De vuxna människorna satt kvar vid stranden och drack tequila ( men ja, de kunde obehindrar stå på benen) och kastade stenar i vattnet för att skrämma mig.
Sista dagen innan hemfärd åkte jag och Sandi till Glacier National Park för att spana in några berg och så. Vi åkte på kringelkrokiga vägar längs klipporna och var sisådär en meter från att störta några tusen meter rakt ner. Det var en fin park, det tycker jag allt.
Hemresan, söndag morgon, tog 9 h och var 500 miles (1 mile = 1,67 km) lång. Min rumpa kilade fast sig i sätet och den enda födotillgången som erbjöds var milkshake, pommes, chips och jordnötter. Tröstade mig med att jordnötter iallafall innehåller viktiga proteiner och fettsyror. När vi kom hem beställde vi viatnamesiskt och aldrig har broccoli smakat så gott.

Nu är det tisdag kväll för mig och jag har genomgått två till löpträningar. Igår gick det oväntat bra. Idag gick det dåligt bara för att det gick oväntat bra igår (läs: trött i benen). Laget verkar bestå av två grupper:
Grupp 1. Seriösa löpare som säger att dem älskar att springa (och menar det).
Grupp 2. Inte så seriösa löpare som snarare räknar kalorier än tider.

Under dagens löpning stack en av tjejerna till sin farmors hus för att fixa binda, en annan beklagade sig över att sin rumpa såg ut som "a black man person's ass" och en tredje sade säkert något kul.

Det första en av tjejerna frågade mig var: "Was it a big thing in Sweden when princess Diana died?". Blev alldeles överrumplad av den märkliga frågan och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. "well, yes, the accident covered many of the newspapers' pages for weeks" Jag undrade varför hon brydde sig om en europeisk prinsessa och hon förklarade att Diana var "soo nice". Tänk att man kan komma ihåg hur en person var när man bara var 8 år.

På torsdag ska jag på teamdinner vid en av tjejernas sommarstuga intill havet. Crosscountry grabbarna kommer också. Hoppas det blir kul (och att någon mer än jag tar en andra portion).



Mina vänner: skaffa facebook!

Det började inte bra. Mobilen började inte tjuta 8 a.m (eller gjorde den det?), så jag sussade vidare till 9 a.m. Träningen skulle börja 10 a.m. Jag rusade upp och kastade i mig en äggsandwich som Sandi så snällt fixat och slängde på mig en noppig träningst-shirt. Sedan var det i princip bara att åka.

När vi svängde upp på uppfarten ser jag två spinkiga (läs: vältränade) tjejer och jag tänker herregud. Jag hälsar på coach
Veneziani, eller coach V, och blir introducerad som "The new girl from Sweden" för resten av de 6 tjejerna (de andra var på semester eller nåt). Sedan går vi igenom schemat - 2 h, 6 dagar ska vi mer eller mindre springa. Varje torsdag från och med september är det competition bland skolorna i mitt distrikt. De bästa lagen går till The state Championship och de vinnande laget i varje stat går vidare till The National Championship.

Hur löpningen gick? I början gick det bra, där vi sprang på en never ending street. Jag hängde med och var väl i mitten av klungan ända tills vi vände och jag insåg att jag var trött. Då hade vi redan sprungit i 5 kilometer och jag och en till tjej, vars föräldrar är svenska (om jag fattade det rätt) stannade och stretchade innan vi fortsatte. Hon föklarade att hon inte var van vid det tempot som vi just hållt, och jag kunde bara hålla med. När vi började springa igen kom krampen av äggmackan och jag kände bara för att throw it up. Jag mådde riktigt illa, jag vet inte om det var för att jag var trött eller för att äggmackan gjorde sig påmind. Jag ville stanna, men som Therese brukar säga: "man klarar mer än man tror". Så jag spang, eller joggade, sista biten och tappade en av tjejerna och got lost vid the stadium. Jag virrade runt ett tag och hittade tills slut lokalen vi skulle samlas vid. Lyckligtvis var inte jag den sista. Jag var den näst sista (men faktiskt så vände en tjej tidigare än mig så jag var näst efter den som var näst sist skulle man kunna säga).
Efter lite stretching var det dags för situps, och det var inte heller någon lek. Fyra olika sorters situps övingar, en minut vid varje och sen direkt nästa. Tillsut låg jag där på golvet helt hjälplös och kunde inte förmå mig att lyfta huvudet. De verkar inte veta vad vila mellan set är för något.

Iallafall, jag tror att det här kan bli bra. Tjejerna verkar snälla och så och en av dem förelog att vi skulle do some yoga together. Nästa träning för mig blir på måndag, since jag och familjen åker till Montana och Glacier National Park tomorrow morning. I'll be back on Sunday. Ikväll ska jag på bio med Britta.

Norman börjar bli dryg på allvar. Inte sådär gulligt dryg, utan bara dryg. Det tog mig en timme att skriva det här förbannade inlägget, bara för att han vägrade låta mig vara ifred. Inte kan jag skrika FUCK YOU! heller, eftersom det inte är Pär (riktiga brodern) som är dryg.

Jag har slutligen fattat att det inte är jag som gör fel, utan det är datorn som inte tillåter mig att svara på era kommentarer. Därför:

Therese: Du kan komma när du vill. Helst nu. När går nästa flyg? Men skynda dig, November - Februari är inga roliga månader säger dem. Massa regn och sånt. Och löpningen går ju ganska dåligt. Ned, den uslingen, har orsakat mig med tjock hals med sina småbarnsbakterier. Fast idag kändes det bättre, så det blev trots allt en runda. Hur kommer man snabbast iform på tre dagar?

Och alla andra, sätt ett frågetecken efter nån mening om ni vill få svar på tal.

Ni är för suveräna som orkar kommentera. Puss på er!

Jo, Britta, hon kom i förrgår. Två timmar försenad efter att ha haft en final (typ nationellt prov) i kemi som drog ut på tiden. I hennes skruttiga och stekheta volvo styrde vi kosan mot Seattle på Highway 66 och struggled med att hitta parkering väl inne i downtown.
När vi kom på fötter gick vi i princip raka vägen ner till Pike Place Market, en berömd marknad intill vattnet som drar lika stora skaror turister som lokalbefolkning. Där öppnades den första Starbucks (bid deal? JA!) och jag var såklart inte sen med att plocka upp kameran och fota som en annan Japansk turist. Britta visade mig en vägg nedkletad med tuggummin på en bakgata och vi började tugga på varsitt för att sedan trycka dit två till. Det var en rätt fin väg, massa olika färger - nästan konst. Lunch åt vi en trappa under marknaden. Vi trodde vi var smarta när vi beställde vegetarisk buffé för 6 dollar styck, men slutnotan blev ändå 20 dollar. Inte klokt att vatten kan kosta så mycket + lite soppa som vi troode ingick i buffén. Efter buffén, vilket egentigen inte var en buffé eftersom man bara fick fylla EN tallrik, var vi sugna på något sötare á la kaka och kaffe. Sagt och gjort, sedan slog vi oss ner vid en park nearby och chillade. Eftersom jag är den som pratar bäst (svenska alltså) så går min mun i ett när jag är med Britta. Jag har liksom övertaget, till skillnad från alla andra jag pratar med (inklusive Norman och Ned) och kan uttrycka mig precis på det sättet jag vill. Så skönt! Britta snackade om nån movie night med hennes kompisar, så jag hoppas att det blir nån sån. Vill lära känna lite fler folk i min ålder innan jag börjar skolan.
Hem till Everett åkte vi halv sju och då släppte hon av mig vid Memorial Stadium för ett Baseball Game med familjen. Baseball är världens segaste sport, de står ju bara där och väntar på att en boll ska komma (vilket den gör var femte minut), men med rätt sällskap, biunderhållning (bland annat kan de stoppa matchen för att ha ett småbilrace eller 4 ungar som på kortast möjliga tid ska cykla runt pitchen), snacks och väder är det ändå riktigt trevligt.

Igår gjorde vi inte så mycket. Sandi var hemma för att deras nanny var på sjukhuset för att hälsa på sin döende mormor. Jag bakade en squach kaka (hur ska man annars äta squach ;)) och bjöd alla på, inklusive jättehärliga firend Kathy som jobbar för Boeing i Everett. Hon ska, btw, låna ut en cykel till mig som jag kan ha under året. Det är skitbra cykelvägar här, så förhoppningsvis ska min vardagsmotion komma igång snart. På kvällen åkta vi in till stan och åt pizza på stans bästa pizzeria. Enligt mig var den ganska ordinär, mest ost. Och så blev jag alldeles för mätt. I'm yearning för bulgursallad och frukt, naturell yoghurt och broccoli och musli och mörkt bröd. Efter pizzan åkte vi ner till hamnen och lyssnade på något salsaaktigt och satte oss i en överfylld båt med några av deras överförfriskade vänner. Jag snackade med en kvinna som hade en dotter som skulle "laaav" to meet me. Hon fick mitt nr. så nu väntar jag på ett telefonsamtal...

Nu börjar Norman klänga på mig, sparka på mig och nocka mig. I'll better run!

Britta sade 10 a.m. Nu är klockan 11:30 a.m och hon har inte kommit. Och hon svarar inte i telefon. Hatar hon mig?
Och jag har inte fått MSN att funka heller. Bajs.

Good news är iallafall att jag, efter några samtal, är antagen till Everett High School. YES!

Eller inte riktigt skolregistrering, jag fick snarare en bunt med papper att fylla i. Jag och Sandi åkte dit redan klockan 8 imorse, och efter mycket om och men hittade vi till cafeterian där registreringen skulle äa rum. Skolan täcker 6 blocks och är placerad mitt i downtown everett, så till skillnadn från de flesta andra skolor har man permission to leave campus during the day så att man kan äta lunch någon annanstans. För att äta lunch i cafeterian verkar inte vara höjden av lycka, den är en ommålad industrilokal. The main school building inifrån är däremot fin - nymålade cremevita väggar och dörrar i mörkbrunt trä. I like! I cafeterian snackade jag med the athletic direcor, en krafitgt byggd Mrs Something, som var jättetrevlig. Hon rekommenderade mig att delta i Cross Country, since vi bara kommer vara 12 tjejer och become more like a family (jag vet att min Swenglish är töntig, men engelska har ett ett bättre flow som gör det enklare att skriva). Vår första träring är nu på måndag. Det här är inget jag säger för att jag vill framstå som en sympatisk människa som inte är sådär jobbigt perfekt, nä, jag är ärlig när jag säger att min kondition är en katastrof.
Det här kommer göra ont...

Efter registritionen som inte var en registrion passade jag på att bekanta mig med Everett downtown. Mest independent stores och väldigt glest med större kedjor (i USA åker alla till the shopping mall, så det är svårt att driv affär i downtown) , men de har många restauranger och en fin hamn. Åt frukost på Starbucks för hutlösa 9,67 dollar. Men det är det nästan värt när man får sitta och sippa på en kaffe och läsa the Seattle Times. Man känner sig jävligt cool.

Klockan 11 träffade jag Britta utanför the cafeteria och där satt vi en timme innan dörrarna öppnade igen efter lunch break. Några av hennes kompisar kom efter ett tag och gjorde oss sällskap. Britta envisades att fortsatta snacka svenska med mig och engelska med dem. Jag kände mig lagom dum. Liksom "sorry guys, but this girl doesn't understand english very well, so i'll better speak Swedish with her". Eller så är hon bara väldigt stolt över att hon kan ett sånt unikt språk som svenska.
Efter Brittas registrering satte vi oss i biblioteket och snackade bort 45 minuter, innan min familjs nanny kom och picked me up. Jag gillar Britta, hon är lättsam och älskar Sverige. Jag undrar hur hon blir när hon pratar engelska. Jag känner mig fortfarande en aning beränsad och tråkig när jag snackar engelska. I brist på bättre ordförråd drar jag ofta till med "oh, nice" eller "aha, I see" - de är mina standarduttryck. I hennes fall är det "jaog förståer" (vilket jag tvekar till att hon gör alla gånger).
Imorgon hämtar hon mig 10 a.m för en tripp till Seattle. Vet inte riktigt vad vi ska hitta på, men jag antar att den frågan löser sig.

Idag sade Norman, han som ibland ska döda mig, att han inte vill att jag ska åka hem. Jag blev faktiskt lite rörd.

Jag har gått och haft ångest för att jag inte skriver i bloggen så here you go:

Jag har varit här i 9 dagar nu och sakta men säkert börjar jag komma ner på jorden. Jag har gjort följande saker under dessa dagar:

* Varit på amerikanskt bröllop (naturligtvis är ett bröllop amerikanskt om det är i Amerika, men ni vet vad jag menar).
* Träffat min IEC, norske Tor Arne från campet och övriga kommande hostfamilies i en sammanslagning.
* Tillsammans med Sandi bilat till Oregon (staten nedanför Washington) och övernattat i en äkta Hilla Billy town i the middle of nowhere. Det var ganska häftigt faktiskt, vi åkte från ett molnigt, skogigt, bergigt och vattnigt Washington för att sedan korsa några berg och komma ut i ett soligt, 10-15 grader varmare och ökenlandskapigt Washington.
* Hälsat på moster i Seattle och ätit världens godaste (så säger jag visserligen om det mesta jag äter) indiska buffé i stadsdelen där alla vill bo för tillfället - Ballard.
* Åkt STOR båt från Bills marina till en annan marina. Fick skåda Seattle skyline från vattnet och åka förbi alla söta båthus á la dem i "Sleepless in Seattle".
* Gått på hike bland skog och några berg en bit utanför Everett.
* Träffat 17-åriga Britta Tunestam (vars pappa råkar vara född i Borlänge) och fikat på ett "artsy" café med slitna soffor och väggarna klottrade med diverse stuff.
* Ätit massa exklusiv ost och korv.

Jag har också:

* Blivit hotat till döden ett flertal gånger av Norman, 4 år. Han är inte klok den ungen. Så här kan en konservation med honom låta:
jag - you're really good at painting Norman.
Norman - no. i'm not. stop talking to me. i'm gonna kill you.

Nä, jag överdriver inte. Visserligen kanske han inte säger allt samtidigt, men det simply sammanfattar hans beteende. Han är så ANTI allting. Och så är han elak mot stackars Ned, 2 år. Ger honom örfilar och så. Att åka i samma bil som ungarna en dålig dag när dem är hungriga och på djävulskt humör, då tänker jag att jag aldrig, över min döda kropp, ska skaffa barn själv. Men visst, det finns bra stunder också. Ibland vill dem hålla handen, inklusive Norman, och gå på dinosauriejakt i skogen.

* Köpt på tok för många varianter av bars (ni anar inte vilket utbud dem har), med ursäkten att jag måste prova mig fram för att hitta min favorit.
* Köpt en bok, "Character is Destiny", som jag aldrig kommer läsa. Inser jag nu.
* Köpt dyrt lipgloss med plumping effekt för att senare upptäcka att jag råkade ta fel färg. Jag vill ju ha hallonrött!
* Köpt en randig cardigan som, hör och häpna, jag faktiskt är nöjd med.

* Tittat runt på alternativa skolor, since det är en massa strul med Everett High School. Vi har fortfarande inte fått någon bekräftelse på att jag är antagen och it might be the case att de nekar mig skolplats för att det är fullt. Orkar inte dra hela historien, men alternativen är Kamiak High School i Mukilteo (vi bor på gränsen till den staden), vars elever kommer från upper class och parkerar med BMW: s eller någon privatskola. Kruxet är att privatskolor kostar pengar, sisådär 10-15 000 dollar/year. Så när jag tänker efter, det är nog inget altervativ ändå. Äsch det ordnar sig nog, det är EF:s skyldighet att placera mig i en skola liksom. Imorgon är det skolregistrering på Everett High och jag och Sandi ska åka dit och försöka reda ut soppan. Senare ska jag träffa Britta i skolans cafeteria och förhoppningsvis bli introducerad till hennes vänskapskrets på skolan.

* Ätit ett äpple och insett hur mycket jag saknat att äta ett äpple. De har en helt annan matkultur här i Amerika, surprisingly, - frukt och grönsaker ingår inte i den (om det inte rör sig om vitkål i en majonäsig coleslaw eller tomater i tomatsås).

* Insett att min Cross Country career kan komma att sluta i katastrof. Om jag nu inte bestämmer mig för motsatsen och börjar springa istället för att jogga.

Nu gäspar jag, så nu får det vara nog med skrivande.

Nu har jag varit har i 16 dagar. Ett antal dagar aterstar innan jag aker hem. Just nu gillar jag detta faktum (men jag har inte glomt er, kom ihag det).

Jag vet inte ens vart jag ska borja. Borde skriva en summering av campet, men jag ar lat. Campet handlade simply much om att knyta kontakter och traffa manniskor. Klasserna vara bara en ursakt for att foraldrarna skulle vara villiga att betala ett antal tusen kronor for att ha sina barn borta lite langre. Min engelska forbattrades ju inte sadar valdsamt mycket, men jag larde mig ett ord jag aldrig kommer glomma. ARMPITS (armhalor). Jag och min norska roomie satt och snackade en kvall pa rummet och av nagon anledning ville jag veta vad armhalor ar pa engelska, sa vi kollade upp det i ett lexikon och jag forsakte lagga armpits pa minnet. Morgonen darpa hade vi en klass i "Life in America" och var larare, The Big Texas Guy, berattade om eventuella dresscodes pa skolorna. Han pekade pa mig och bad mig ga fram och stalla mig framfor resten av klassen (omkring 20 pers) for bedoma huruvida min kladsel skulle anses lamplig eller inte. Jag stallde mig villigt dar, ikladd svarta shorts och vitt linne, och forokte se lustig ut, medan The Big Texas Guy granskade min kladsel. Plotsligt ber han mig hoja mina armar i luften. Jag tanker herregud och hojer dem bara halvt. Han insisterar pa att jag ska stracka ut dem rakt upp. Jag tvingas saga "but I haven't shaved my armpits" och fran det ogonblicket hatar jag linne over allt annat pa jorden. och sa hatar jag mig sjalv for att jag inte rakade min armhalor dagen innan.

Anyway, det ar en av monga stories fran campet. Att lamna campet och saga hejda till alla var som att saga hejda till manniskor man kannt i ett ar. Att sta dar och vanta pa bussarna med 600 andra utbytesstudenter i en hockeyarena, mitt i natten, var bland det mest weirdaste jag varit med om. Till raga pa allt hallde Stina nr.1 ett glas vatten pa mitt vita linne. Det var liksom inte meningen att hon skulle gora DET, aven om jag sade att jag alskar impulsiva manniskor och att jag ville att hon skulle gora DET. Sadar gick jag med genomskinligt, blott linne och fuktade alla jag kramade hejda. Jag ville grata, eftersom Frida grat, men eftersom jag inte fungerar normalt kan jag inte grata oavsett vilket sinnesmod jag befinner mig i.

Anyway, nog om camp. Nu borjar jag fran dag lordag, dagen da jag anlande till Seattle Airport. Men forst maste jag sova. Ska upp hyfsat tidigt imorn och aka till min mosters favoritstadsdel i Seattle - Ballard. Skriver mer snart.

Det jag har fasat for ar nu over, forsta motet med vardfamiljen. Och vet ni vad, det var bara lite laskigt. De stod dar vid den rullande bagagesaken och vinkade med roda ballonger och jag tog ett djupt andetag och anlade det bredaste smilet och ut fran min mun kom "Hiii".

Nu maste jag ata frukost. Sen ska jag forsoka fa igang min egen laptop, just nu star jag vid n kokso och knapprar pa Sandys dator medan hon steker pannkakor med chocolate cookies i.

Fortsattning foljer. Jag LOVAR att bli battre pa skriva, maste bara fa igang min laptop och bli icke upptagen. Da ska jag skriva ett fetinginlagg.