Lite av allt
Jo, Britta, hon kom i förrgår. Två timmar försenad efter att ha haft en final (typ nationellt prov) i kemi som drog ut på tiden. I hennes skruttiga och stekheta volvo styrde vi kosan mot Seattle på Highway 66 och struggled med att hitta parkering väl inne i downtown.
När vi kom på fötter gick vi i princip raka vägen ner till Pike Place Market, en berömd marknad intill vattnet som drar lika stora skaror turister som lokalbefolkning. Där öppnades den första Starbucks (bid deal? JA!) och jag var såklart inte sen med att plocka upp kameran och fota som en annan Japansk turist. Britta visade mig en vägg nedkletad med tuggummin på en bakgata och vi började tugga på varsitt för att sedan trycka dit två till. Det var en rätt fin väg, massa olika färger - nästan konst. Lunch åt vi en trappa under marknaden. Vi trodde vi var smarta när vi beställde vegetarisk buffé för 6 dollar styck, men slutnotan blev ändå 20 dollar. Inte klokt att vatten kan kosta så mycket + lite soppa som vi troode ingick i buffén. Efter buffén, vilket egentigen inte var en buffé eftersom man bara fick fylla EN tallrik, var vi sugna på något sötare á la kaka och kaffe. Sagt och gjort, sedan slog vi oss ner vid en park nearby och chillade. Eftersom jag är den som pratar bäst (svenska alltså) så går min mun i ett när jag är med Britta. Jag har liksom övertaget, till skillnad från alla andra jag pratar med (inklusive Norman och Ned) och kan uttrycka mig precis på det sättet jag vill. Så skönt! Britta snackade om nån movie night med hennes kompisar, så jag hoppas att det blir nån sån. Vill lära känna lite fler folk i min ålder innan jag börjar skolan.
Hem till Everett åkte vi halv sju och då släppte hon av mig vid Memorial Stadium för ett Baseball Game med familjen. Baseball är världens segaste sport, de står ju bara där och väntar på att en boll ska komma (vilket den gör var femte minut), men med rätt sällskap, biunderhållning (bland annat kan de stoppa matchen för att ha ett småbilrace eller 4 ungar som på kortast möjliga tid ska cykla runt pitchen), snacks och väder är det ändå riktigt trevligt.
Igår gjorde vi inte så mycket. Sandi var hemma för att deras nanny var på sjukhuset för att hälsa på sin döende mormor. Jag bakade en squach kaka (hur ska man annars äta squach ;)) och bjöd alla på, inklusive jättehärliga firend Kathy som jobbar för Boeing i Everett. Hon ska, btw, låna ut en cykel till mig som jag kan ha under året. Det är skitbra cykelvägar här, så förhoppningsvis ska min vardagsmotion komma igång snart. På kvällen åkta vi in till stan och åt pizza på stans bästa pizzeria. Enligt mig var den ganska ordinär, mest ost. Och så blev jag alldeles för mätt. I'm yearning för bulgursallad och frukt, naturell yoghurt och broccoli och musli och mörkt bröd. Efter pizzan åkte vi ner till hamnen och lyssnade på något salsaaktigt och satte oss i en överfylld båt med några av deras överförfriskade vänner. Jag snackade med en kvinna som hade en dotter som skulle "laaav" to meet me. Hon fick mitt nr. så nu väntar jag på ett telefonsamtal...
Nu börjar Norman klänga på mig, sparka på mig och nocka mig. I'll better run!
När vi kom på fötter gick vi i princip raka vägen ner till Pike Place Market, en berömd marknad intill vattnet som drar lika stora skaror turister som lokalbefolkning. Där öppnades den första Starbucks (bid deal? JA!) och jag var såklart inte sen med att plocka upp kameran och fota som en annan Japansk turist. Britta visade mig en vägg nedkletad med tuggummin på en bakgata och vi började tugga på varsitt för att sedan trycka dit två till. Det var en rätt fin väg, massa olika färger - nästan konst. Lunch åt vi en trappa under marknaden. Vi trodde vi var smarta när vi beställde vegetarisk buffé för 6 dollar styck, men slutnotan blev ändå 20 dollar. Inte klokt att vatten kan kosta så mycket + lite soppa som vi troode ingick i buffén. Efter buffén, vilket egentigen inte var en buffé eftersom man bara fick fylla EN tallrik, var vi sugna på något sötare á la kaka och kaffe. Sagt och gjort, sedan slog vi oss ner vid en park nearby och chillade. Eftersom jag är den som pratar bäst (svenska alltså) så går min mun i ett när jag är med Britta. Jag har liksom övertaget, till skillnad från alla andra jag pratar med (inklusive Norman och Ned) och kan uttrycka mig precis på det sättet jag vill. Så skönt! Britta snackade om nån movie night med hennes kompisar, så jag hoppas att det blir nån sån. Vill lära känna lite fler folk i min ålder innan jag börjar skolan.
Hem till Everett åkte vi halv sju och då släppte hon av mig vid Memorial Stadium för ett Baseball Game med familjen. Baseball är världens segaste sport, de står ju bara där och väntar på att en boll ska komma (vilket den gör var femte minut), men med rätt sällskap, biunderhållning (bland annat kan de stoppa matchen för att ha ett småbilrace eller 4 ungar som på kortast möjliga tid ska cykla runt pitchen), snacks och väder är det ändå riktigt trevligt.
Igår gjorde vi inte så mycket. Sandi var hemma för att deras nanny var på sjukhuset för att hälsa på sin döende mormor. Jag bakade en squach kaka (hur ska man annars äta squach ;)) och bjöd alla på, inklusive jättehärliga firend Kathy som jobbar för Boeing i Everett. Hon ska, btw, låna ut en cykel till mig som jag kan ha under året. Det är skitbra cykelvägar här, så förhoppningsvis ska min vardagsmotion komma igång snart. På kvällen åkta vi in till stan och åt pizza på stans bästa pizzeria. Enligt mig var den ganska ordinär, mest ost. Och så blev jag alldeles för mätt. I'm yearning för bulgursallad och frukt, naturell yoghurt och broccoli och musli och mörkt bröd. Efter pizzan åkte vi ner till hamnen och lyssnade på något salsaaktigt och satte oss i en överfylld båt med några av deras överförfriskade vänner. Jag snackade med en kvinna som hade en dotter som skulle "laaav" to meet me. Hon fick mitt nr. så nu väntar jag på ett telefonsamtal...
Nu börjar Norman klänga på mig, sparka på mig och nocka mig. I'll better run!
Kommentarer
Trackback
