This is a witty headline
Jag vet inte varför jag loggade in här. Jag antar att det är något som måste ut, men det är svårt att sätta ord på det.
Det känns så himla konstigt att jag snart åker hem. Det har blivit tryggt att vara här - jag har rutiner och min stabila umgängeskrets. Jag går till skolan, tränar på YMCA och äter middag med familjen. Jag är frustrerad på min franskalärare som är helt fucked up, ledsen över tjejen i min dramaklass vars mamma är döende, och galet galen i Sam i min speech class. Jag har en relation, inte bara till mina vänner, utan till många människor och det känns väldigt olustigt att åka hem och aldrig få se de flesta av dem igen. Jag har trots allt varit här i snart ett år. Och ni har inte sett mig på ett år.
Just nu är det Sverige som är det nya "USA", i den bemärkelsen att det är med skräckblandad förtjusning jag snart kommer "hem".
Men jaja, bara hormoner antar jag.
Inte långt kvar
Och om ni undrar; nej, snygge Sam och jag har inte utvecklat vår relation speciellt mycket. Oturligt nog blev det omplacering i klassrummet veckan efter att inlägget skrevs, och då försvann han ur mitt liv. Nu sitter jag i hörnet bredvid en Indier vars engelska det är lite si och så med. Visserligen hände något kul när jag och några kompisar var och tittade på ett Track meet (sade jag att jag slutade med Track? Det gjorde jag iaf.) och vi satt på läktaren några rader upp och tittade på medan Sam satte upp några häckar. Plötsligt vänder han sig om mot mig, jag svär att det var mig han tittade på, och ler i säkert tre sekunder innan han återgick till häckarna. Kan ni fatta? Nä, antagligen inte, för ni har inte sett hur han ser ut. Han är PERFEKTIONISM personiferiad. Han är anledningen att jag faktiskt blir lite ledsen när jag tänker på att åka hem. Jag tror att vi hade kunnat bli lyckliga ihop.
Givetvis har andra människor gjort stora avtryck i min själ. Alice, tyskan, är den bästa tyskan jag någonsin träffat och även om Julian, en annan tysk, råkar vara ashet så har han en personlighet som en träplanka mer eller mindre.
Och så har vi svenska utbytesstudenterna som har varit till stor hjälp att hålla min svenska anständing, men också till stort stöd när jag har hatat USA som mest (det har funnits sådana perioder).
Britta, amerikanskan med föräldrar födda i Sverige, har också utvecklats till en nära vän. I sommar får ni se henne och hennes kompis när de kommer till Borlänge och hälsar på. Hon älskar Håkan Hellström och ser fram emot att få uppleva "svensk fest" med allt vad det innebär.
Amerikanska kompisar kommer jag också sakna, även om det har varit svårt att få en nära relation till dem (Kathy, undantaget), så har jag haft väldigt roliga stunder med dem.
Och så har jag ännu inte nämnt värdfamiljen. Jag hoppas Sandi och Bills relation blir bättre, som det är nu känner jag dåliga vibbar. De är så bittra i varndras sällskap och Bill ifrågasätter allt hon gör. Han blev irriterad häromdagen när han upptäckte en ny Ketchupflaska i kylen, eftersom de redan hade en öppnad. Men ORKA liksom!
Iaf, jag har bott med dem i ett år och självklart komer jag sakna dem. Jag har haft mina stunder med både Sandi och Bill då jag har känt att jag skulle kunna berätta "allt" för dem.
Jag åker hem om två månader och det känns.....konstigt. Alla säger så, och det finns verkligen inte ett bättre ord att beskriva känslan av att bara lämna allt. Det är liksom sorgligt på något sätt, jag hade gärna velat utvecka vissa relationer och kanske skaffa körkort, gå med i Youh Group i kyrkan (det är så många ungdomar socialiserar här, vare sig man är religiös eller inte) och på riktigt känna mig som en i klubben. Det tar tid att känna att man tillhör något, det är något man brukar göra under sin livsstid och inte under 11 månader , men som sagt, jag tror att tid är allt det krävs. Och, självklart, en vilja att vilja.
Samtidigt ska det bli skönt att lämna allt. Jag gillar inte HIgh School, jag gillar en del av människorna i High School, men jag gillar inte High School som helhet. Det är, ursäkta språket, en jävla bur.
Jag längtar efter ett rymligt hus, att åka regelbundet till mataffären och be mamma köpa "det" och "det" och det brödet, att inte ha ångest över att fråga om skjuts, att vara 19 år och dricka alkohol utan att betraktas som kriminell, att tiita på TV med vilken ljudvolym jag vill, att köpa kiwi som inte kostar 10 kr styck, att längta efter att kaffebryggaren ska börja lysa grönt (att bara trycka på en knapp för att få kaffe gör det inte lika efterlängtat), att springa i Mellsta, att ta tåget till Stockholm och att ha syskon i min egen ålder.
Och jag längtar efter er. Som min bror Pär citerade från filmen "Into the Wild" i en chattkonversation; "The only true happiness is the love between humans".
Fint citat va?
