stinalina

Nu har jag varit har i 16 dagar. Ett antal dagar aterstar innan jag aker hem. Just nu gillar jag detta faktum (men jag har inte glomt er, kom ihag det).

Jag vet inte ens vart jag ska borja. Borde skriva en summering av campet, men jag ar lat. Campet handlade simply much om att knyta kontakter och traffa manniskor. Klasserna vara bara en ursakt for att foraldrarna skulle vara villiga att betala ett antal tusen kronor for att ha sina barn borta lite langre. Min engelska forbattrades ju inte sadar valdsamt mycket, men jag larde mig ett ord jag aldrig kommer glomma. ARMPITS (armhalor). Jag och min norska roomie satt och snackade en kvall pa rummet och av nagon anledning ville jag veta vad armhalor ar pa engelska, sa vi kollade upp det i ett lexikon och jag forsakte lagga armpits pa minnet. Morgonen darpa hade vi en klass i "Life in America" och var larare, The Big Texas Guy, berattade om eventuella dresscodes pa skolorna. Han pekade pa mig och bad mig ga fram och stalla mig framfor resten av klassen (omkring 20 pers) for bedoma huruvida min kladsel skulle anses lamplig eller inte. Jag stallde mig villigt dar, ikladd svarta shorts och vitt linne, och forokte se lustig ut, medan The Big Texas Guy granskade min kladsel. Plotsligt ber han mig hoja mina armar i luften. Jag tanker herregud och hojer dem bara halvt. Han insisterar pa att jag ska stracka ut dem rakt upp. Jag tvingas saga "but I haven't shaved my armpits" och fran det ogonblicket hatar jag linne over allt annat pa jorden. och sa hatar jag mig sjalv for att jag inte rakade min armhalor dagen innan.

Anyway, det ar en av monga stories fran campet. Att lamna campet och saga hejda till alla var som att saga hejda till manniskor man kannt i ett ar. Att sta dar och vanta pa bussarna med 600 andra utbytesstudenter i en hockeyarena, mitt i natten, var bland det mest weirdaste jag varit med om. Till raga pa allt hallde Stina nr.1 ett glas vatten pa mitt vita linne. Det var liksom inte meningen att hon skulle gora DET, aven om jag sade att jag alskar impulsiva manniskor och att jag ville att hon skulle gora DET. Sadar gick jag med genomskinligt, blott linne och fuktade alla jag kramade hejda. Jag ville grata, eftersom Frida grat, men eftersom jag inte fungerar normalt kan jag inte grata oavsett vilket sinnesmod jag befinner mig i.

Anyway, nog om camp. Nu borjar jag fran dag lordag, dagen da jag anlande till Seattle Airport. Men forst maste jag sova. Ska upp hyfsat tidigt imorn och aka till min mosters favoritstadsdel i Seattle - Ballard. Skriver mer snart.