stinalina

Eller inte riktigt skolregistrering, jag fick snarare en bunt med papper att fylla i. Jag och Sandi åkte dit redan klockan 8 imorse, och efter mycket om och men hittade vi till cafeterian där registreringen skulle äa rum. Skolan täcker 6 blocks och är placerad mitt i downtown everett, så till skillnadn från de flesta andra skolor har man permission to leave campus during the day så att man kan äta lunch någon annanstans. För att äta lunch i cafeterian verkar inte vara höjden av lycka, den är en ommålad industrilokal. The main school building inifrån är däremot fin - nymålade cremevita väggar och dörrar i mörkbrunt trä. I like! I cafeterian snackade jag med the athletic direcor, en krafitgt byggd Mrs Something, som var jättetrevlig. Hon rekommenderade mig att delta i Cross Country, since vi bara kommer vara 12 tjejer och become more like a family (jag vet att min Swenglish är töntig, men engelska har ett ett bättre flow som gör det enklare att skriva). Vår första träring är nu på måndag. Det här är inget jag säger för att jag vill framstå som en sympatisk människa som inte är sådär jobbigt perfekt, nä, jag är ärlig när jag säger att min kondition är en katastrof.
Det här kommer göra ont...

Efter registritionen som inte var en registrion passade jag på att bekanta mig med Everett downtown. Mest independent stores och väldigt glest med större kedjor (i USA åker alla till the shopping mall, så det är svårt att driv affär i downtown) , men de har många restauranger och en fin hamn. Åt frukost på Starbucks för hutlösa 9,67 dollar. Men det är det nästan värt när man får sitta och sippa på en kaffe och läsa the Seattle Times. Man känner sig jävligt cool.

Klockan 11 träffade jag Britta utanför the cafeteria och där satt vi en timme innan dörrarna öppnade igen efter lunch break. Några av hennes kompisar kom efter ett tag och gjorde oss sällskap. Britta envisades att fortsatta snacka svenska med mig och engelska med dem. Jag kände mig lagom dum. Liksom "sorry guys, but this girl doesn't understand english very well, so i'll better speak Swedish with her". Eller så är hon bara väldigt stolt över att hon kan ett sånt unikt språk som svenska.
Efter Brittas registrering satte vi oss i biblioteket och snackade bort 45 minuter, innan min familjs nanny kom och picked me up. Jag gillar Britta, hon är lättsam och älskar Sverige. Jag undrar hur hon blir när hon pratar engelska. Jag känner mig fortfarande en aning beränsad och tråkig när jag snackar engelska. I brist på bättre ordförråd drar jag ofta till med "oh, nice" eller "aha, I see" - de är mina standarduttryck. I hennes fall är det "jaog förståer" (vilket jag tvekar till att hon gör alla gånger).
Imorgon hämtar hon mig 10 a.m för en tripp till Seattle. Vet inte riktigt vad vi ska hitta på, men jag antar att den frågan löser sig.

Idag sade Norman, han som ibland ska döda mig, att han inte vill att jag ska åka hem. Jag blev faktiskt lite rörd.