Track season has begun!
Och eftersom käre Coach Overstreet hade överseende med att det var första dagen så behövde vi bara (*host*) springa distans på 50 minuter. Dessutom springer tjejer och killar ihop, jag klarade att catch up med dem i tio minuter, sen ville gå och lägga mig i en häck och gråta. Om det här bara är början vet jag inte vad jag gör, men jag antar att jag kommer fortsätta - jag gillar ju trots allt att springa.
I fredags åkte jag och Britta och åt på Red Robbins, ett slags bättre snabbmatsställe, och såg "Definately, maybe" på bio. Filmen var en romantisk komedi och på vägen hem satt hon och jag i bilen och beklagade oss över singellivet. När jag kom hem skakade jag hand med Sandi och Bills kompisar och vi satte oss runt brasan vid deras backyard. Jag fick höra både den ena och den andra historien som jag kanske inte skulle ha fått höra om dem druckit vatten istället för vin. En av dem var "director" för Everett Marina, det är alltså i princip högsta posten på västkustens näst största marina, och jag blev nästan erbjuden jobb där i sommar som intern assistent till henne. Hon lät faktiskt allvarlig.
Lördagen, då åkte jag som vanligt in till Seattle och denna gången med Alice. Vi strosade runt på stan och töntade oss framför speglar i provhyttar. Haha, och så satte vi oss på golvet i en enorm bokaffär och bläddrade i böcker av typen "Word Power" med syfte att berika vårt vokabulär i engelska. Jag älskar att lära mig nya ord och herregud vad många sådana det finns i det engelska språket, liksom tusen sätt att beskriva ett och samma objekt.
Vi köpte oss varsin bok :)
Nu ska jag gå och duscha och sedan äta för att bygga upp min nedbrytna kropp. Och du, mamma, jag köpte proteinpulver igår - jag drack just ett glas
Steven's pass och njut av sol
I fredags fick vi mid-break som varar fram till imorgon, och det var ju efterlängtat. Valentine's day var förra veckan och jag hade planer på att baka en kaka eller köpa en kaka till familjen, men det rann ur sanden. Istället kom Sandi hem med choklad till mig från lokala Rosehill Chocolate Company. Jag fick en en bjässe till jordgubbe, doppad i choklad - hur sött är inte det?! Som om det inte vore nog så åkte vi alla ut och käkade pizza på en fint ställe, och #?%&%?? vad dåligt samvete jag fick. Jag skulle ha bakat den där kakan och visat min uppskattning, åh....Nåja, nästa dag lagade jag middag och köpte svindyr saffran för 100 spänn och jag antar att jag känner bättre till mods nu.
Valentine's day är förresten en big deal här (som så mycket annat). I skolan kunde man köpa rosor i the cafeteria som man kunde välja att bli anonymt utsända till någon person under en klass. Övriga gåvor, som teddybjörnar, godis och ballonghjärtan var annat som dem nöjda bar runt på, oförmögna att dumpa av allt i skåpen eftersom ingen då skulle se hur populära dem är. Jag tycker konceptet är rätt vidrigt, vore jag 14 år skulle det ha knäckt mig om mina kompisar fick rosor och inte jag.
I lördags tog jag bussen in till Seattle och hoppade av vid the University-district för första gången. Riktigt rolig gata med färgstarka människor och affärer och som mynnade ut vid en local produced market. Jag köpte ett par Wayfarer-liknande solglasögon för 8 dollar i en vintage store och där hittate jag även en C&C-California långärmad t-shirt för 10 dollar (vanligtvis får du betala typ 60 dolar får en sådan) men den var för liten. Jag köpte, btw, ett orange linne av samma märke för 4 dollar innan jul. Jag älskar kvaliteten, världens skönaste bommul ju.
Jag köpte mig senare en "grande coffe without cream on the top" på Starbucks och tog en promenix vid the U-campus. Under den promenaden i varmt vårväder upplevde jag en nästan berusande känsla av lycka, vet inte varför men det var så himla rofyllt att vandra runt i Harry Potter miljö för mig själv, tyst och stilla med undantag för några studenter som spelade frisbee på gräset. Underbart!
Jag åkte in till downtown efter att Alice ringde och sade att de var på väg in. Hon, Patric och hans kompisar, vad de nu hette, mötte upp mig vid Seattle Aquarium och vi hung out och hade kul. Jag och Alice har kommit varandra närmare, i början snackade vi mest för att vi båda är utbytesstudenter och inte för så mycket annat, men nu har vi lärt könna varndra på riktigt.
Under kvällen åkte jag hem till Anna och sov över där, för att sedan stiga upp nästa morgon och åkaHmm... till Steven's Pass och åkte skidor. Härligt väder, härliga backar, härligt glid och härligt go i kroppen när vi till sist satte oss i bilen och hon skjusate av mig här hemma.
Gårdagen spenderades med en löprunda på morgonen. Jag blir så arg, jag tycker jag tränar på bra, men ändå fortsätter jag vara supertung i benen, även efter en dags vila. Vad gör jag för fel?
Senare så mötte jag upp en kompis från skolan och vi gick till stranden och njöt av solen. Det kom fram att hon extrakäcker som modell och så senast som förra helgen gjorde ett photo shoot i Seattle med efterföljande party och dyr chamopagne. Life is not fair....
Senare så åkte vi och spelade biljard med hennes kille och åt för första gången på Jack in the Box. Han betalde rubbet och klantig som jag är råkade jag beställa den dyraste, fetaste hamburgaren av dem alla, medan de nöjde sig med några chicken nuggets.
Nu orkar jag inte skriva mer. Adjöss!
The Nanny
Ungarna har en nanny som heter Margharet. Hon har precis fyllt 40 år, ser ut som 60, och bor fortfarande hemma hos sina föräldrar. Hon har varit singel sedan....? I hennes erfarenhetsregister kan hon fylla i att hon vet hur att vakta barn, åka till lokala QFC och handla och återberätta alla episoder i hennes favorit såpor. Det är vad hon gör och alltid har gjort.
När man har en konversation med henne, eller, som i de flesta fall, hon måste berätta för mig vad barnen har fått att äta eller hur mycket hon har dammsugit, så nästan skriker hon. Hon talar med en så fruktansvärd hög stämma så att det skär i öronen - hon kan helt enkelt inte anpassa sin ljudvolym beroende på om hon talar till en olydig 3-åring eller till en vuxen. Och så gör hon BIG DEAL av precis allting, like "OH MY GOD, NO MORE PEANUT BUTTER! I'VE GOT TO CALL SANDI TO TELL HER THAT (och avbryta henne i jobbet)".
Hon har en kalender där hon fyller i alla planer och inbokningar - hon skulle aldrig få för sig att åka till QFC på en måndag om hon hade planerat att åka på en tisdag. Spontanitet och "prova på något nytt" skrämmer henne. Hon skulle skjutsa mig till en kompis jag aldrig varit hos förut och det höll nästan på att sluta illa. Den mentala påfrestningen för henne att vara på en väg hon aldrig varit på förut blev för påfrestande. Hon greps av panik, andades häftigt, svettades, skrek åt ungarna att hålla käft och var så illa däran att hon inte märkte den andra bilen i en av korsningarna. Jag försökte lugnt och sansat förklara för henne att vi var på rätt gata och att vi bara behövde läsa av vägnumren och då skulle vi komma till hus 3478.
Sandi tror att hon har någon form av handikapp, eller är hon helt enkelt väldigt begränsad.
.
Mig i skoltidningen
Kodak, skolans egen tidning, publicierade idag en artikel tillägnad mig. Håll i er, här kommer den:
Known face and loved faces
What about the new faces?
Marissa Hill,
Reporter
Each year as the school year begins, you meet up with your old friends and make some new ones, and hope you'll see them year after year. Right?
Wrong!
This year Everett High School is proud to present the one and the only; Stina Reyier!!!
Stina is a senior exchange student from Sweden. This summer she left her whole family, all of her friends and her home country, for an adventure to these United States.
She will be staying for an equivalent of one year. At least she'll stay until the end of the school year.
So let's all take the time to get to know her before her elite experience ends!
Getting an inside scoop, I received the joy of meeting her in person to talk about herself.
Stina is a very outgoing girl. This year, before school even started, she attended the EHS's girls cross country practise on the very first day. Without knowing anybody! Talk about guts!
Not only is she a cross country runner but she's a varsity cross country runner. Stina enjoys running with the EHS girls cross country and works incredibly hard at every practise. Katie Gebert, senior cross country captain and responsible leader, took Stina under her caring with helping her out anytime she could. The two would meet up and go for runs on days where there wasn't an cross country practise so that they could work on any hard running areas for them and just to go for a light run.
Running around the city of Everett during cross country practises, you tend to notice a lot of things such as the houses, plants, people and the landscape.
Stina also noticed a lot.
"In Sweden," said Stina, "most of the houses are red because it's Sweden's main color".
Where as our houses carry a variety of colors".
People are each unique and share their own characteristics, although, everyone is more like their neighbors than they realize.!
Stina shares a wide variety of interests such as running, hanging out with friends, listening to music, dancing, and everyone's favorite, eating.
Man kanske inte ska förvänta sig alltför mycket av en freshman som är 14 år, men herre gud, hon ljuger när hon säger att jag brukar springa med Katie Gebert när det inte är school practise. Eller rättare sagt, jag har gjort det EN gång. Vad snackar hon om?! Jag nämnde inte ens Katie Gebert när jag blev intervjuad i Oktober förra året.
Och varför hyllar hon mig som att jag är 5 år och precis lärt mig cykla på en riktig cykel och inte en trehjuling?
Och varför skulle hon nödvändigtsvis inkludera "red houses" som enda exempel på min detaljerade beskriving av Sverige.
Bilden på mig är en liten historia i sig, men jag ska inte gå in i detalj på hur fruktavvärd jag ser ut.
Well, värre saker har hänt, och jag tror att jag inte bryr mig på samma sätt som förut.
Idag var jag och gymmade och mötte senare upp med tyska Alice, hennes pojkvän och hans kompis för att käka på Goumet Burger. Enligt Alicie's beskriving skulle hans kompis se ut som en Viggo Mortenson med sexpack som tidigare hade uttryckt sin önskan att dejta en svensk tjej.
Så sagt och gjort, vi gick till Gourmet Burger och käkade hamburgare. Han såg inte ut som en Viggo Mortenson med sexpack, även om han hade långt hår och var kort i rocken. Han ville snacka politik och Linux operativsystem och det var en delvis intressant och delvis "hjälp, vad ska ge för respons till det" konversation.
Kort och gott, han var lite för mycket computer geek för mig.
Helgen
Söndag kväll och jag vill inte påbörja min U.S. History uppsats om "comparing and contrasting the Roaring 20s and the Great Depression". Desto ännu mindre vill jag läsa en bok berörandes U.S. History mellan 1900-1950 och skriva en fet recension om den. Det värsta är att Mr. Don Wilson kräver mycket detaljerad information om innehållet i boken, så det kan bli svårt att fuska den här gången. Köpte därför en bok igår som jag trodde skulle handla om depressionen under 30-talet, - "The Great Dusk Bowl" - men som visade sig handla om hur dammigt det var under en tid. Nästa gång får jag helt enkelt läsa vad det står på baksidan.
Det är mycket U.S. History i mitt liv.
Igår gjorde jag först planer för kvällen med tyska Alice, men när jag ringde senare under eftermiddagen var hon "trött". Jag hatar när människor gör så, man tror att man vet vad man ska göra en lördag kväll och planerar inget annat, men sen så råkar den andra personen bli trött.
Efter att ha snackat med Julian så slutade jag i alla fall upp på ett utbytesstudentparty med hans organisation. Det var kul - människor från Brasilien, Kazakstan, Japan, Ryssland, Ukraina, Mali, Moldavien och - tro det eller ej -Tyskland, som var högljudda så in i helvete. Hade en kul konversation med en kille från Rio de Janeiro om Brasilien/Sweden v. USA, haha, och vi konstaterade att våra land är dem bästa. En annan brasilianare i stekarskjorta var oerhört irriterande och sade "oh man" i varannan mening. Jag vet inte om ni förstår, men det är skrattretande när foreigners anstränger sig för att låta som att dem inte är det.
Jag och Julian fick skjuts hem av en tjej som nästan körde ihjäl oss, när hon svängde ut i fel riktning på the broadway, och vi fick köra över en 15 cm hög ram för att komma ut på rätt riktning. Tur att vi inte hann krocka. Och förlåt mamma, men det hade kunnat hända vem som helst och var som helst.
Idag (eller igår, bloggen var nedlagd så jag skrev det här i ett worddokument) var jag på överraskningsfest för en tjej som fyllde 18 år. Vi spelade Guitar Hero och jag förstår fortfarande inte hypen.
Kolla!
http://images.google.com/imgres?imgurl=http://msnbcmedia2.msn.com/j/msnbc/Components/Photos/070520/070520_dreamlifter_hmed_3p.hmedium.jpg&imgrefurl=http://www.msnbc.msn.com/id/18741289/&h=219&w=423&sz=13&hl=sv&start=6&um=1&tbnid=-rIKPg3RpLhY5M:&tbnh=65&tbnw=126&prev=/images%3Fq%3DDreamlifter%26um%3D1%26hl%3Dsv%26client%3Dsafari%26rls%3Dsv-se%26sa%3DN
Den där saken flög precis ovanför vårt hus.
Bara för att tillägga...
....att två månader har passerat sen senast jag skrev här. Att skriva något detaljerat om vad som hänt däremellan känns ganska hopplöst, så därför tänker jag göra något smart - lista the events:
* FLORIDA - sol, bad och en hysterisk släkt.
* CALIFORNIA - sol, U.S. - Sweden soccer game (aldrig känt mig så patriotisk som då, att dem förlorade tog lite udden av det visserligen) och crusing genom Orange County.
* SKOLA - blä!
Det får duga sådär. Skolan itself är för det mesta dötrist, även om vissa klasser är bättre än andra. Speech t.ex., jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle ta en speech class i engelska, men det är faktiskt inte så farligt med anledning av att det inte är någon hardcore klass - vi leker mest. Visserligen har det bara gått en vecka....och jag har inte hållit ett 10-minuters tal än.
Jag börjar känna mig mer hemma i skolan. Det är en skön känsla när man hejar på folk i trappan, småpratar med personen bredvid ens bänk eller växlar telefonnummer. Även om majoriteten av människorna på high school är som dem man såg fram emot att splittras från när man gick på högstadiet, så finns det dem som faktiskt rent ut sagt är trevliga. Snart börjar track också, och jag har fortfarande inte bestämt mig om jag ser fram emot det eller inte. Jag tror jag gör det. Katie, en tjej jag sprang Crosscountry med och som är the "running star" har bestämt sig för inte göra Track. Det kanske är svårt för er att inse det chockerande, men i ett amerikanskt high school är titlar viktigt - utan en Katie Gebert försämras våra chanser till en sådan markant. Hon har inte sagt det rakt ut till mig, men hon nämde att "there are more than one reason that I won't do track" och jag tror jag vet varför. Hon är för mycket av den där perfekta straight A's tjejen och hennes lilla kropp säger STOPP. Iallafall vill hon fortsätta springa i sällskap - utan krav - och hon frågade mig om jag ville springa med henne efter skolans slut varje dag, unless I do track. På sätt och vis skulle det vara skönt att slippa tre timmars practise varje dag (det är så lång tid det kommer ta med tranport till the stadium, uppvärming, snack, träning, nedvarvning och hejdå-snack), men och andra sidan är väl det lite av grejen. "Ska det vara så ska det vara" liksom.
Förlåt, det här blev för mycket självreflekterande goja.
Det har blivit mycket umgänge med utbytesstudenter på sistone. Får någon vecka sedan bestämde sig jag, Sara, Julia, Albert och hans amerikanska kompis för att gå på en All Ages show i Seattle's gay district nr.1 (visste ni att Seattle har den näst högsta gay-densiteten i hela landet? man ser dem hela tiden och det når oanade höjder när man step into a Sephora store. makeup store, och ber om rådgiving. herregud, de gör ju träffsäker parodi på sig själva) för en All Ages show. Men vi hittade inte dit, trots mina enträgna försök att påvisa motsatsen. Så vad vi gjorde den kvällen var i princip att äta på en överreklamerad Mexican och gå en långpromenad - det var trevligt det med.
Min IEC ringde nyss. Hon grågade om jag vill voluntera för Usher när han kommer till Seattle. Jag är väl inget Usher fan, men vadå, han är ju kändis. Klart jag vill!
Från och med LOVAR jag att uppdatera den här bloggen oftare. På heder och samvete! Och jag tackar för kommentarerna jag får, de är en bloggares bränsle hur fånigt det än låter.
