-----
Tillbaka från Montana. Det var en udda upplevelse. Först stannade vi två nätter i centrala Washington och hälsade på en familj vars barn var lite för små för mig. De bodde bokstavligen i the middle of nowhere - 45 minuter med bil närmsta "stad" med 1000 invånare - och vad som fanns där var skog och knastrande sandliknande mark (när jag sprang på landsvägen under en halvtimme passerade två bilar mig). Familjen bestod av mamma, pappa och tre barn på 5, 7 och 12 år. Den äldsta var en dotter som var "välkammad" och snäll. Vi spelade kort och tittade på film som vi hade tagit med oss (jag föreslog att vi skulle titta på "Derailed", ett amerikanskt drama med Jennifer Aniston, men hennes pappa trodde att det skulle vara för mycket "s-e-x" i den. Istället tvingades vi titta på nån fantasyfilm som jag somnade till). Som utflykt dagen därpå åkte vi till en skog och tittade på några algiga dammar. Det var bland det häftigaste jag sett. Liksom en damm i en skog, wow.
Forresten, jag har bett bordsbön för första gången. När Jordan, äldsta dottern, inte svarade på min fråga om hon ville ha gurka utan istället sträckte ut sin hand till min insåg jag att det var läga att hålla tyst. Vi höll våra bordsgrannars händer, slöt våra ögon och rabblade någon "tack-för-maten-gud ramsa" och avslutade med amen. Jag lyckades med att inte fnissa. Lite senare satte vi oss på veranden och de vuxna konsumerade tobak och alkohol utan dåligt samvete.
Annars gjorde vi knappt någonting under dem två dagarna. Jag kände mig verkligen mittemellan allihopa. Vad snackar man om med en tolvårig tjej som tycker kattungar är det sötaste som finns? Hur deltar man i en diskussion om hur krävande sina ungar kan vara? Nog för att host mom Sandi är himla skön, men jag är trots allt 18 år. Under sista kvällen kände allt bara hopplöst. Vad gör jag är? undrade jag och tog min Ipod och gick på en promenad för tredje gången under dagen. Grät en skvätt, men sen torkade jag tårarna och gick tillbaka. Låter mer illa än vad det var, egentligen var jag bara uttråkad och tyckte synd om mig själv.
Finally åkte vi vidare till Montana och några andra av deras vänner - en barnfamilj med en dotter på två år och ett växande foster. Det var faktiskt lite roligare. Vi sov i deras cabin vid Flathead Lake, vilken var located bredvid ägaren till alla Pizza Hut restauranger väster om Mississippi i USA. Han hade en väldigt fancy park med livs levande hjortar som dekoration.
Under kvällarna grillade vi något köttigt och snackade goja. Jag gillade Laura och Greg, yin och yang (varandras motsatser), den ena vild och spontan och den andra en pappas pojke. Laura varnade mig för att "mess around" och pekade på sin mage för att visa vad som kan hända. Jag nickade förstående och log. Greg föreslog att jag skulle sova på bryggan eftersom det skulle bli en stjärnklar natt. Jag ville inte vara oartig och säga "nej tack", så jag släpade ner den varmaste sovsäcken och tre filtar och lade mig på en stenhård madrass och försäkte sova. De vuxna människorna satt kvar vid stranden och drack tequila ( men ja, de kunde obehindrar stå på benen) och kastade stenar i vattnet för att skrämma mig.
Sista dagen innan hemfärd åkte jag och Sandi till Glacier National Park för att spana in några berg och så. Vi åkte på kringelkrokiga vägar längs klipporna och var sisådär en meter från att störta några tusen meter rakt ner. Det var en fin park, det tycker jag allt.
Hemresan, söndag morgon, tog 9 h och var 500 miles (1 mile = 1,67 km) lång. Min rumpa kilade fast sig i sätet och den enda födotillgången som erbjöds var milkshake, pommes, chips och jordnötter. Tröstade mig med att jordnötter iallafall innehåller viktiga proteiner och fettsyror. När vi kom hem beställde vi viatnamesiskt och aldrig har broccoli smakat så gott.
Nu är det tisdag kväll för mig och jag har genomgått två till löpträningar. Igår gick det oväntat bra. Idag gick det dåligt bara för att det gick oväntat bra igår (läs: trött i benen). Laget verkar bestå av två grupper:
Grupp 1. Seriösa löpare som säger att dem älskar att springa (och menar det).
Grupp 2. Inte så seriösa löpare som snarare räknar kalorier än tider.
Under dagens löpning stack en av tjejerna till sin farmors hus för att fixa binda, en annan beklagade sig över att sin rumpa såg ut som "a black man person's ass" och en tredje sade säkert något kul.
Det första en av tjejerna frågade mig var: "Was it a big thing in Sweden when princess Diana died?". Blev alldeles överrumplad av den märkliga frågan och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. "well, yes, the accident covered many of the newspapers' pages for weeks" Jag undrade varför hon brydde sig om en europeisk prinsessa och hon förklarade att Diana var "soo nice". Tänk att man kan komma ihåg hur en person var när man bara var 8 år.
På torsdag ska jag på teamdinner vid en av tjejernas sommarstuga intill havet. Crosscountry grabbarna kommer också. Hoppas det blir kul (och att någon mer än jag tar en andra portion).
Mina vänner: skaffa facebook!
Forresten, jag har bett bordsbön för första gången. När Jordan, äldsta dottern, inte svarade på min fråga om hon ville ha gurka utan istället sträckte ut sin hand till min insåg jag att det var läga att hålla tyst. Vi höll våra bordsgrannars händer, slöt våra ögon och rabblade någon "tack-för-maten-gud ramsa" och avslutade med amen. Jag lyckades med att inte fnissa. Lite senare satte vi oss på veranden och de vuxna konsumerade tobak och alkohol utan dåligt samvete.
Annars gjorde vi knappt någonting under dem två dagarna. Jag kände mig verkligen mittemellan allihopa. Vad snackar man om med en tolvårig tjej som tycker kattungar är det sötaste som finns? Hur deltar man i en diskussion om hur krävande sina ungar kan vara? Nog för att host mom Sandi är himla skön, men jag är trots allt 18 år. Under sista kvällen kände allt bara hopplöst. Vad gör jag är? undrade jag och tog min Ipod och gick på en promenad för tredje gången under dagen. Grät en skvätt, men sen torkade jag tårarna och gick tillbaka. Låter mer illa än vad det var, egentligen var jag bara uttråkad och tyckte synd om mig själv.
Finally åkte vi vidare till Montana och några andra av deras vänner - en barnfamilj med en dotter på två år och ett växande foster. Det var faktiskt lite roligare. Vi sov i deras cabin vid Flathead Lake, vilken var located bredvid ägaren till alla Pizza Hut restauranger väster om Mississippi i USA. Han hade en väldigt fancy park med livs levande hjortar som dekoration.
Under kvällarna grillade vi något köttigt och snackade goja. Jag gillade Laura och Greg, yin och yang (varandras motsatser), den ena vild och spontan och den andra en pappas pojke. Laura varnade mig för att "mess around" och pekade på sin mage för att visa vad som kan hända. Jag nickade förstående och log. Greg föreslog att jag skulle sova på bryggan eftersom det skulle bli en stjärnklar natt. Jag ville inte vara oartig och säga "nej tack", så jag släpade ner den varmaste sovsäcken och tre filtar och lade mig på en stenhård madrass och försäkte sova. De vuxna människorna satt kvar vid stranden och drack tequila ( men ja, de kunde obehindrar stå på benen) och kastade stenar i vattnet för att skrämma mig.
Sista dagen innan hemfärd åkte jag och Sandi till Glacier National Park för att spana in några berg och så. Vi åkte på kringelkrokiga vägar längs klipporna och var sisådär en meter från att störta några tusen meter rakt ner. Det var en fin park, det tycker jag allt.
Hemresan, söndag morgon, tog 9 h och var 500 miles (1 mile = 1,67 km) lång. Min rumpa kilade fast sig i sätet och den enda födotillgången som erbjöds var milkshake, pommes, chips och jordnötter. Tröstade mig med att jordnötter iallafall innehåller viktiga proteiner och fettsyror. När vi kom hem beställde vi viatnamesiskt och aldrig har broccoli smakat så gott.
Nu är det tisdag kväll för mig och jag har genomgått två till löpträningar. Igår gick det oväntat bra. Idag gick det dåligt bara för att det gick oväntat bra igår (läs: trött i benen). Laget verkar bestå av två grupper:
Grupp 1. Seriösa löpare som säger att dem älskar att springa (och menar det).
Grupp 2. Inte så seriösa löpare som snarare räknar kalorier än tider.
Under dagens löpning stack en av tjejerna till sin farmors hus för att fixa binda, en annan beklagade sig över att sin rumpa såg ut som "a black man person's ass" och en tredje sade säkert något kul.
Det första en av tjejerna frågade mig var: "Was it a big thing in Sweden when princess Diana died?". Blev alldeles överrumplad av den märkliga frågan och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. "well, yes, the accident covered many of the newspapers' pages for weeks" Jag undrade varför hon brydde sig om en europeisk prinsessa och hon förklarade att Diana var "soo nice". Tänk att man kan komma ihåg hur en person var när man bara var 8 år.
På torsdag ska jag på teamdinner vid en av tjejernas sommarstuga intill havet. Crosscountry grabbarna kommer också. Hoppas det blir kul (och att någon mer än jag tar en andra portion).
Mina vänner: skaffa facebook!
Kommentarer
Postat av: Marlene
Men Stina, det är första gången jag hör dig klaga på att någon är för ung för dig. Du har allt berättat om dina fantasier för mig ;)
Postat av: Anonym
Hej Stina
Tänkte bara säga att jag inte tänker skaffa facebook, men jag kommer fortsätta att vara lika duktig på att besöka din blogg i framtiden ;-) Funkar din mail nu eller?
Det låter som att du är ute på en massa äventyr som är hur roliga som helst! Hoppas du hittar lite god mat, lite annat än hamburgare för omväxlingens skull...Ha det bra så hörs vi!
Kram Jeanette
Trackback
