Ensam hemma!
Jag är så gott som aldrig ensam hemma, men nu är jag det. Ungarna är någonstans och lär sig simma och Sandi och Bill är där och hejar på.
GUD VAD SKÖNT!
Seg som i seeeg
Nej, allt är inte en dans på rosor. Man kan ha tråkigt i Amerika också. Jag har slösat bort alldeles för mycket tid på att sitta och glo på Facebook och läsa andras bloggar. Egentligen har jag ett viktigt drama play imorgon som jag måste träna inför, eftersom det inte gick så bra i fredags när vi förökte. Min motpartner, förövrigt ett original som alltid har svartmålade naglar, sidenskjorta och härmar konstiga djur, kom inte ens ihåg sin första replik. När det väl var min tur började jag i fel ordning och sade line 3 när jag skulle säga line 2 och så vidare. Det blev screwed up alltihop. Det värsta är att det är en väldigt fånig kärlekshistoria och jag vet att när vi kommer att komma till "I love you" scenen så kommer jag screw it up ännu mer. Jaja.
Det där jag skrev om college var inte jätteseriöst - såvida jag inte vinner 100 000 dollars på lotto och kan finansiera mina studier. Och förresten är inte Sverige så dumt. Jag saknar er mina smultronhjärtan.
Seattle * 4
Jag har så fruktansvärt dålig karaktär. Jag vill väldigt gärna skriva kontinuerligt i bloggen, dels för att göra er lyckliga, men också för att jag vill komma ihåg det här året om 50 år. Det går ju sådär bra. Från och med nu ska det bli skärpning och ordning och reda- och allt vad det heter för tredje gången. Önska mig lycka till.
Vad har hänt de senaste veckorna? Well, förra helgen var inte jätteupphetsande, eller jo, ganska. Britta och Ian kom och plockade upp mig efter skolan och vi blev kvar på parkeringen när vi fick syn på Jessica (en av Brittas kompisar) och hennes nya väldigt mycket emo pojkvän som vi satt och glodde på i tio minuter. Efter det åkte vi in till Seattle och mötte upp Italienska Beatrice och Marco, båda två utbytesstudenter. Vi strosade runt i en liten hamn och åt fish and chips, avrundat med McFlurry och två timmars diskuterande om amerikanska/italienska/svenska stereotyper på McDonals. Det var en trevlig kväll!
Lördagen spenderades hemma för första gången på länge. Jag och Sandi satt och bläddrade i mattidningar i två timmar på förmiddagen och åkte sedan och grocery shoppade i typ fyra olika grocery stores. Som ni vet tycker jag sånt är kul, så det var kul. Och Sandi är en underbar människa. Jag har nog aldrig skrivit om mina värdföräldrar, det här är dem:
Sandi, 34 år. Som en bra kompis , vi kommer otroiigt bra överens. Hon köper nästan bara organic, älskar second hand affärer och gamla kinesiska keramikobjekt (ni skulle se hennes samling), dricker vin varje kväll för att hon gillar smaken, spelar The Sims och pratar glatt om sina år på High School och College. Hon är ung i sinnet på alla sätt och vis. Typ det bästa jag vet är när hennes kompis, Kathy, kommer över och vi sitter framför brasan (och ungarna har gått och lagt sig) och pratar girly tjejsnack.
Bill, 45 år. En macho man som inte är så mycket för att prata om det vackra vädret och den blå himlen. Det var ganska stelt och spiky med honom i början, men nu på slutet har det verkligen lättat upp. Plötsligt kan vi konversera med varandra och faktiskt om annat än vilken dosa man byter kanal med. Skönt!
Söndagen åkte jag in till Seattle igen och gick på en National College Fair. Det är en liten dröm jag har det, att gå på College här.
Jag tror jag hoppar till den här helgen, since veckodagarna är pretty much the same. Jag kan väl nämna att jag sprang vilse i skogen här om dan. Det blev mörkare och mörkare och jag började panika. Jag kom slutligen fram till en parkeringplats framför en stor byggnad, faktiskt den största i världen, The Boeing Factory. Jag fattade ingenting, men det gjorde kvinnan på parkeringsplatsen som körde mig hem. Så tokigt det kan gå.
Nåväl, i fredags var på en slags avskedsfest hos en tjej i min Business Law Class. Hon skulle flytta tillbaka till Michigan och hennes mamma morgonen därpå, p.g.a. hennes moster och husband som hon bodde hos här, skulle skiljas på grund av henne. Eller jag vette tusan vad hon snackade om...
Igår åkte jag in till Seattle och volonterade vid The Children's Theater med the Italians. Jag delade ut brochyrer och sånt och i utbyte fick vi se the High School Musical. Den var ju lagom cheecy.
Idag hade jag en riktigt kul dag. Suprisingly åkte jag in till Seattle med Sandi och ungarna och fikade på Cupcake Royal i Ballard för att sedan bli avplockad i downtown där jag möttte upp Julia, Sara och en Norska. Det var meningen att vi skulle gå i Second Hand affärer, men vi blev kvar på Starbucks av en riktigt kul anledning. En kille i röd JL kepa som vi sett i en galleria percis innan satt tvärs över lokalen. Sara gick fram och frågade om han var svensk och det var han. Vi blev alla eld och lågor och störtade fram till hans bord och bombarderade med frågor. Han var supertrevlig och supersöt och superbrattig. Han har bott i Geneve, Schweiz i hela sitt liv, men tilbringar somrarna i Båstad. I Seatte var han för att hans kompis från Vancouver och han drog hit med bil över helgen. Anyway, we'll keep in touch on Facebook. Jag vlil plötsligt åka till Båstad på tennisvecka.
