Min första Cross country practise
Det började inte bra. Mobilen började inte tjuta 8 a.m (eller gjorde den det?), så jag sussade vidare till 9 a.m. Träningen skulle börja 10 a.m. Jag rusade upp och kastade i mig en äggsandwich som Sandi så snällt fixat och slängde på mig en noppig träningst-shirt. Sedan var det i princip bara att åka.
När vi svängde upp på uppfarten ser jag två spinkiga (läs: vältränade) tjejer och jag tänker herregud. Jag hälsar på coach
Veneziani, eller coach V, och blir introducerad som "The new girl from Sweden" för resten av de 6 tjejerna (de andra var på semester eller nåt). Sedan går vi igenom schemat - 2 h, 6 dagar ska vi mer eller mindre springa. Varje torsdag från och med september är det competition bland skolorna i mitt distrikt. De bästa lagen går till The state Championship och de vinnande laget i varje stat går vidare till The National Championship.
Hur löpningen gick? I början gick det bra, där vi sprang på en never ending street. Jag hängde med och var väl i mitten av klungan ända tills vi vände och jag insåg att jag var trött. Då hade vi redan sprungit i 5 kilometer och jag och en till tjej, vars föräldrar är svenska (om jag fattade det rätt) stannade och stretchade innan vi fortsatte. Hon föklarade att hon inte var van vid det tempot som vi just hållt, och jag kunde bara hålla med. När vi började springa igen kom krampen av äggmackan och jag kände bara för att throw it up. Jag mådde riktigt illa, jag vet inte om det var för att jag var trött eller för att äggmackan gjorde sig påmind. Jag ville stanna, men som Therese brukar säga: "man klarar mer än man tror". Så jag spang, eller joggade, sista biten och tappade en av tjejerna och got lost vid the stadium. Jag virrade runt ett tag och hittade tills slut lokalen vi skulle samlas vid. Lyckligtvis var inte jag den sista. Jag var den näst sista (men faktiskt så vände en tjej tidigare än mig så jag var näst efter den som var näst sist skulle man kunna säga).
Efter lite stretching var det dags för situps, och det var inte heller någon lek. Fyra olika sorters situps övingar, en minut vid varje och sen direkt nästa. Tillsut låg jag där på golvet helt hjälplös och kunde inte förmå mig att lyfta huvudet. De verkar inte veta vad vila mellan set är för något.
Iallafall, jag tror att det här kan bli bra. Tjejerna verkar snälla och så och en av dem förelog att vi skulle do some yoga together. Nästa träning för mig blir på måndag, since jag och familjen åker till Montana och Glacier National Park tomorrow morning. I'll be back on Sunday. Ikväll ska jag på bio med Britta.
Norman börjar bli dryg på allvar. Inte sådär gulligt dryg, utan bara dryg. Det tog mig en timme att skriva det här förbannade inlägget, bara för att han vägrade låta mig vara ifred. Inte kan jag skrika FUCK YOU! heller, eftersom det inte är Pär (riktiga brodern) som är dryg.
När vi svängde upp på uppfarten ser jag två spinkiga (läs: vältränade) tjejer och jag tänker herregud. Jag hälsar på coach
Veneziani, eller coach V, och blir introducerad som "The new girl from Sweden" för resten av de 6 tjejerna (de andra var på semester eller nåt). Sedan går vi igenom schemat - 2 h, 6 dagar ska vi mer eller mindre springa. Varje torsdag från och med september är det competition bland skolorna i mitt distrikt. De bästa lagen går till The state Championship och de vinnande laget i varje stat går vidare till The National Championship.
Hur löpningen gick? I början gick det bra, där vi sprang på en never ending street. Jag hängde med och var väl i mitten av klungan ända tills vi vände och jag insåg att jag var trött. Då hade vi redan sprungit i 5 kilometer och jag och en till tjej, vars föräldrar är svenska (om jag fattade det rätt) stannade och stretchade innan vi fortsatte. Hon föklarade att hon inte var van vid det tempot som vi just hållt, och jag kunde bara hålla med. När vi började springa igen kom krampen av äggmackan och jag kände bara för att throw it up. Jag mådde riktigt illa, jag vet inte om det var för att jag var trött eller för att äggmackan gjorde sig påmind. Jag ville stanna, men som Therese brukar säga: "man klarar mer än man tror". Så jag spang, eller joggade, sista biten och tappade en av tjejerna och got lost vid the stadium. Jag virrade runt ett tag och hittade tills slut lokalen vi skulle samlas vid. Lyckligtvis var inte jag den sista. Jag var den näst sista (men faktiskt så vände en tjej tidigare än mig så jag var näst efter den som var näst sist skulle man kunna säga).
Efter lite stretching var det dags för situps, och det var inte heller någon lek. Fyra olika sorters situps övingar, en minut vid varje och sen direkt nästa. Tillsut låg jag där på golvet helt hjälplös och kunde inte förmå mig att lyfta huvudet. De verkar inte veta vad vila mellan set är för något.
Iallafall, jag tror att det här kan bli bra. Tjejerna verkar snälla och så och en av dem förelog att vi skulle do some yoga together. Nästa träning för mig blir på måndag, since jag och familjen åker till Montana och Glacier National Park tomorrow morning. I'll be back on Sunday. Ikväll ska jag på bio med Britta.
Norman börjar bli dryg på allvar. Inte sådär gulligt dryg, utan bara dryg. Det tog mig en timme att skriva det här förbannade inlägget, bara för att han vägrade låta mig vara ifred. Inte kan jag skrika FUCK YOU! heller, eftersom det inte är Pär (riktiga brodern) som är dryg.
Kommentarer
Postat av: Therese
Lite spår har man lämnat kvar som har ätsat sig fast i ditt inre ;) Haha...det låter som att du kommer bli en ny OS-stjärna med den där workouten!!! :D
Trackback
