stinalina

När man har en konversation med henne, eller, som i de flesta fall, hon måste berätta för mig vad barnen har fått att äta eller hur mycket hon har dammsugit, så nästan skriker hon. Hon talar med en så fruktansvärd hög stämma så att det skär i öronen - hon kan helt enkelt inte anpassa sin ljudvolym beroende på om hon talar till en olydig 3-åring eller till en vuxen. Och så gör hon BIG DEAL av precis allting, like "OH MY GOD, NO MORE PEANUT BUTTER! I'VE GOT TO CALL SANDI TO TELL HER THAT (och avbryta henne i jobbet)".

Hon har en kalender där hon fyller i alla planer och inbokningar - hon skulle aldrig få för sig att åka till QFC på en måndag om hon hade planerat att åka på en tisdag. Spontanitet och "prova på något nytt" skrämmer henne. Hon skulle skjutsa mig till en kompis jag aldrig varit hos förut och det höll nästan på att sluta illa. Den mentala påfrestningen för henne att vara på en väg hon aldrig varit på förut blev för påfrestande. Hon greps av panik, andades häftigt, svettades, skrek åt ungarna att hålla käft och var så illa däran att hon inte märkte den andra bilen i en av korsningarna. Jag försökte lugnt och sansat förklara för henne att vi var på rätt gata och att vi bara behövde läsa av vägnumren och då skulle vi komma till hus 3478. 

Sandi tror att hon har någon form av handikapp, eller är hon helt enkelt väldigt begränsad. 

.