....att två månader har passerat sen senast jag skrev här. Att skriva något detaljerat om vad som hänt däremellan känns ganska hopplöst, så därför tänker jag göra något smart - lista the events:
* FLORIDA - sol, bad och en hysterisk släkt.
* CALIFORNIA - sol, U.S. - Sweden soccer game (aldrig känt mig så patriotisk som då, att dem förlorade tog lite udden av det visserligen) och crusing genom Orange County.
* SKOLA - blä!
Det får duga sådär. Skolan itself är för det mesta dötrist, även om vissa klasser är bättre än andra. Speech t.ex., jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle ta en speech class i engelska, men det är faktiskt inte så farligt med anledning av att det inte är någon hardcore klass - vi leker mest. Visserligen har det bara gått en vecka....och jag har inte hållit ett 10-minuters tal än.
Jag börjar känna mig mer hemma i skolan. Det är en skön känsla när man hejar på folk i trappan, småpratar med personen bredvid ens bänk eller växlar telefonnummer. Även om majoriteten av människorna på high school är som dem man såg fram emot att splittras från när man gick på högstadiet, så finns det dem som faktiskt rent ut sagt är trevliga. Snart börjar track också, och jag har fortfarande inte bestämt mig om jag ser fram emot det eller inte. Jag tror jag gör det. Katie, en tjej jag sprang Crosscountry med och som är the "running star" har bestämt sig för inte göra Track. Det kanske är svårt för er att inse det chockerande, men i ett amerikanskt high school är titlar viktigt - utan en Katie Gebert försämras våra chanser till en sådan markant. Hon har inte sagt det rakt ut till mig, men hon nämde att "there are more than one reason that I won't do track" och jag tror jag vet varför. Hon är för mycket av den där perfekta straight A's tjejen och hennes lilla kropp säger STOPP. Iallafall vill hon fortsätta springa i sällskap - utan krav - och hon frågade mig om jag ville springa med henne efter skolans slut varje dag, unless I do track. På sätt och vis skulle det vara skönt att slippa tre timmars practise varje dag (det är så lång tid det kommer ta med tranport till the stadium, uppvärming, snack, träning, nedvarvning och hejdå-snack), men och andra sidan är väl det lite av grejen. "Ska det vara så ska det vara" liksom.
Förlåt, det här blev för mycket självreflekterande goja.
Det har blivit mycket umgänge med utbytesstudenter på sistone. Får någon vecka sedan bestämde sig jag, Sara, Julia, Albert och hans amerikanska kompis för att gå på en All Ages show i Seattle's gay district nr.1 (visste ni att Seattle har den näst högsta gay-densiteten i hela landet? man ser dem hela tiden och det når oanade höjder när man step into a Sephora store. makeup store, och ber om rådgiving. herregud, de gör ju träffsäker parodi på sig själva) för en All Ages show. Men vi hittade inte dit, trots mina enträgna försök att påvisa motsatsen. Så vad vi gjorde den kvällen var i princip att äta på en överreklamerad Mexican och gå en långpromenad - det var trevligt det med.
Min IEC ringde nyss. Hon grågade om jag vill voluntera för Usher när han kommer till Seattle. Jag är väl inget Usher fan, men vadå, han är ju kändis. Klart jag vill!
Från och med LOVAR jag att uppdatera den här bloggen oftare. På heder och samvete! Och jag tackar för kommentarerna jag får, de är en bloggares bränsle hur fånigt det än låter.
