stinalina

Den tyska tjejen, Eva, var iallafall jättetrevlig och hon berättade om en dagsutflykt till en ö som hon och några andra tyska au pair:er skulle göra på söndag och att gärna fick följa med om jag ville. Det ville jag. 

Efter en sen lördagskväll med X antal barnfamiljer inbjudna och högt spelandes popmusik, vaknade jag till ringklockan kl. 8 nästa morgon. Dags att bege sig till Cannes, så jag rafsade ihop lite grejer och begav mig till bushållsplatsen där jag min bus försvinna i fjärran. Eftersom jag inte hade hunnit äta frukost gick jag i väntan på nästa buss till det franska bageriet och köpte espresso, en färsk croissant och den lokala tidningen. Jag gick ut och satte mig och kände mig oerhört sofistikerad, trots att jag inte förstod så mycket av vad som stod i tidningen. 

När jag till slut kom till Cannes slöt jag upp med inte bara några tyskor utan typ 10 stycken. Vi gick ombord på färjan och tjugo minuter senare var vi i hamn på den lilla ön som jag inte kommer ihåg namnet på. På ön fanns en kyrka (det fanns en restaurang också, men inga hus) som vi gick in i när en gudstjänst skulle börja. Det var rätt mäktigt att höra franska psalmsånger i kyrklig akustik. Efter gudstjänsten slappade vi på stranden och hade trevliga konversationer om relevanta ämnen. Det var alldeles fantastiskt att få prata engelska och för en gångs skull kunna säga det man vill säga utan att tänka en och två gånger före och trots det ändå inte få det man ville säga sagt. 

Idag började min skola och den hade inte kunnat börja sämre. Vissa av oss au-pair:er som inte hade varit på skolan förut skulle göra ett placeringstest och stod därför ute på skolgården i väntan på att bli anvisade till rätt byggnad. En man började ropa upp namn från en lista och medan jag står och drömmer knuffar Eva till mig och säger att jag ska följa med mannen. Han hade tydligen ropat upp mitt namn. Så jag följer med och går in i ett klassrum med tre andra elever. Den första eleven presenterar sig på, enligt mig, perfekt flytande franska och sedan är det min tur. Först säger jag mitt namn och läraren ber mig stava till det. Det går bra ända fram tills bokstaven "y" som jag av någon anledning inte kan minnas på franska. När jag efter några sekunders övervägande till sist får fram ett ljud som jag tror betyder "y", visar det sig att det är "u", varvid en av tjejerna inte kan hålla sig för skratt. Jag skrattar som man sig bör när man råkar ut för pinsamheter, men tänker tyst för mig själv att "det här inte kan vara rätt". Jag avbryter läraren och frågar om det här är klassrummet för testeleverna och han säger att det är det inte. Jag skyndar mig ut och snubblar på vägen på en av tjejernas väskor. Jag förstod senare att en av tjejerna hette typ "Sina" och att Eva hade uppfattat det som mitt namn. 

När jag till sist hade hittat rätt klassrum var jag flera minuter för sen och slängde mit över provet som läraren iite snabbt förklarade hur det gick till. Jag måste ha missat att tidsbegränsningen på ena häftet var tjugo minuter, för när hon sade åt oss att stoppa hade jag hälften kvar. Eftersom jag var sen fick jag dock några extra minuter på mig, men resten av svaren blev nästan rena rama gissningarna för att jag skulle hinna. I morgon får jag veta vilken klass jag har hamnat i och jag har inte så höga förväntningar. 

Idag hämtade jag barnen för första gången från skolan. Det kändes som en stor prestation att ha gjort, för det kan vara lite besvärligt att få barnen att gå den väg man vill att de ska gå. När vi sedan kom hem fick jag tjata på Robin om att han skulle göra läxorna, men han vägrade först och vände blicken mot dataspelet. Jag försökte med att möjliga hot, men till slut kom vi fram till en deal om att han skulle få spela 15 minuter till och sedan göra läxorna. Återigen kände jag att jag hade presterat något stort.