Tio tyskar och jag på en liten ö
I fredags träffade jag en tysk au pair nere i Cannes som jag fått nys på genom Facebook. Vi hade bestämt träff utanför Palais de festival, den vulgärt fula jättebiografen som är centrum för filmveckan, för att sedan leta på ett schysst café. Så vi gick, och gick och gick, men måste ha gått på helt fel gator för vi hittade inget café förens vi kom till en stor trafikerad väg där vi satte oss ner och beställde en varsin kaffe. Jag förväntade mig att få vanligt kaffe som i "en kaffe, tack", men fick en espresso som visade sig kosta 4 €.
Den tyska tjejen, Eva, var iallafall jättetrevlig och hon berättade om en dagsutflykt till en ö som hon och några andra tyska au pair:er skulle göra på söndag och att gärna fick följa med om jag ville. Det ville jag.
Efter en sen lördagskväll med X antal barnfamiljer inbjudna och högt spelandes popmusik, vaknade jag till ringklockan kl. 8 nästa morgon. Dags att bege sig till Cannes, så jag rafsade ihop lite grejer och begav mig till bushållsplatsen där jag min bus försvinna i fjärran. Eftersom jag inte hade hunnit äta frukost gick jag i väntan på nästa buss till det franska bageriet och köpte espresso, en färsk croissant och den lokala tidningen. Jag gick ut och satte mig och kände mig oerhört sofistikerad, trots att jag inte förstod så mycket av vad som stod i tidningen.
När jag till slut kom till Cannes slöt jag upp med inte bara några tyskor utan typ 10 stycken. Vi gick ombord på färjan och tjugo minuter senare var vi i hamn på den lilla ön som jag inte kommer ihåg namnet på. På ön fanns en kyrka (det fanns en restaurang också, men inga hus) som vi gick in i när en gudstjänst skulle börja. Det var rätt mäktigt att höra franska psalmsånger i kyrklig akustik. Efter gudstjänsten slappade vi på stranden och hade trevliga konversationer om relevanta ämnen. Det var alldeles fantastiskt att få prata engelska och för en gångs skull kunna säga det man vill säga utan att tänka en och två gånger före och trots det ändå inte få det man ville säga sagt.
Idag började min skola och den hade inte kunnat börja sämre. Vissa av oss au-pair:er som inte hade varit på skolan förut skulle göra ett placeringstest och stod därför ute på skolgården i väntan på att bli anvisade till rätt byggnad. En man började ropa upp namn från en lista och medan jag står och drömmer knuffar Eva till mig och säger att jag ska följa med mannen. Han hade tydligen ropat upp mitt namn. Så jag följer med och går in i ett klassrum med tre andra elever. Den första eleven presenterar sig på, enligt mig, perfekt flytande franska och sedan är det min tur. Först säger jag mitt namn och läraren ber mig stava till det. Det går bra ända fram tills bokstaven "y" som jag av någon anledning inte kan minnas på franska. När jag efter några sekunders övervägande till sist får fram ett ljud som jag tror betyder "y", visar det sig att det är "u", varvid en av tjejerna inte kan hålla sig för skratt. Jag skrattar som man sig bör när man råkar ut för pinsamheter, men tänker tyst för mig själv att "det här inte kan vara rätt". Jag avbryter läraren och frågar om det här är klassrummet för testeleverna och han säger att det är det inte. Jag skyndar mig ut och snubblar på vägen på en av tjejernas väskor. Jag förstod senare att en av tjejerna hette typ "Sina" och att Eva hade uppfattat det som mitt namn.
När jag till sist hade hittat rätt klassrum var jag flera minuter för sen och slängde mit över provet som läraren iite snabbt förklarade hur det gick till. Jag måste ha missat att tidsbegränsningen på ena häftet var tjugo minuter, för när hon sade åt oss att stoppa hade jag hälften kvar. Eftersom jag var sen fick jag dock några extra minuter på mig, men resten av svaren blev nästan rena rama gissningarna för att jag skulle hinna. I morgon får jag veta vilken klass jag har hamnat i och jag har inte så höga förväntningar.
Idag hämtade jag barnen för första gången från skolan. Det kändes som en stor prestation att ha gjort, för det kan vara lite besvärligt att få barnen att gå den väg man vill att de ska gå. När vi sedan kom hem fick jag tjata på Robin om att han skulle göra läxorna, men han vägrade först och vände blicken mot dataspelet. Jag försökte med att möjliga hot, men till slut kom vi fram till en deal om att han skulle få spela 15 minuter till och sedan göra läxorna. Återigen kände jag att jag hade presterat något stort.
Men /%€&(&%€&#€"(/!
Regnet smattrar mot fönstren. Det har det gjort i en vecka nu och ska göra ytterligare en vecka. Och det är kallt, så kallt att man fryser när man vaknar. Samtidigt så läser jag om "Värmebölja på Swedish Rock" på Aftonbladets hemsida. Då blir jag...arg. För det första är ju "värmebölja" världens härligaste ord, det ger mig sådana fina associationer av sommar, svett och vitalitet. För det andra rimmar Swedish Rock med festival och festival är ju fantastiskt kul. Värmebölja på Swedish Rock, herregud, ta mig hem. Det känns liksom ganska poänglöst att vara här för tillfället, för jag umgås med kompisar som jag om några veckor kanske kommer se för sista gången.
Dessutom har ni tagit studenten era uslingar! Grattis till er! Nu kan ni göra vad ni vill :)
Nu ska jag väl rycka upp mig och sticka en sväng till YMCA, sedan the mall och därefter Seattle för att eventuellt fira svenska nationaldagen med några kompisar. Det är tydligen något jippo på the Swedish Cultural Center - antagligen massa gummor och gubbor som stolt ska bära upp sina folkdräkter och dansa i ring.
This is a witty headline
Jag vet inte varför jag loggade in här. Jag antar att det är något som måste ut, men det är svårt att sätta ord på det.
Det känns så himla konstigt att jag snart åker hem. Det har blivit tryggt att vara här - jag har rutiner och min stabila umgängeskrets. Jag går till skolan, tränar på YMCA och äter middag med familjen. Jag är frustrerad på min franskalärare som är helt fucked up, ledsen över tjejen i min dramaklass vars mamma är döende, och galet galen i Sam i min speech class. Jag har en relation, inte bara till mina vänner, utan till många människor och det känns väldigt olustigt att åka hem och aldrig få se de flesta av dem igen. Jag har trots allt varit här i snart ett år. Och ni har inte sett mig på ett år.
Just nu är det Sverige som är det nya "USA", i den bemärkelsen att det är med skräckblandad förtjusning jag snart kommer "hem".
Men jaja, bara hormoner antar jag.
Inte långt kvar
Och om ni undrar; nej, snygge Sam och jag har inte utvecklat vår relation speciellt mycket. Oturligt nog blev det omplacering i klassrummet veckan efter att inlägget skrevs, och då försvann han ur mitt liv. Nu sitter jag i hörnet bredvid en Indier vars engelska det är lite si och så med. Visserligen hände något kul när jag och några kompisar var och tittade på ett Track meet (sade jag att jag slutade med Track? Det gjorde jag iaf.) och vi satt på läktaren några rader upp och tittade på medan Sam satte upp några häckar. Plötsligt vänder han sig om mot mig, jag svär att det var mig han tittade på, och ler i säkert tre sekunder innan han återgick till häckarna. Kan ni fatta? Nä, antagligen inte, för ni har inte sett hur han ser ut. Han är PERFEKTIONISM personiferiad. Han är anledningen att jag faktiskt blir lite ledsen när jag tänker på att åka hem. Jag tror att vi hade kunnat bli lyckliga ihop.
Givetvis har andra människor gjort stora avtryck i min själ. Alice, tyskan, är den bästa tyskan jag någonsin träffat och även om Julian, en annan tysk, råkar vara ashet så har han en personlighet som en träplanka mer eller mindre.
Och så har vi svenska utbytesstudenterna som har varit till stor hjälp att hålla min svenska anständing, men också till stort stöd när jag har hatat USA som mest (det har funnits sådana perioder).
Britta, amerikanskan med föräldrar födda i Sverige, har också utvecklats till en nära vän. I sommar får ni se henne och hennes kompis när de kommer till Borlänge och hälsar på. Hon älskar Håkan Hellström och ser fram emot att få uppleva "svensk fest" med allt vad det innebär.
Amerikanska kompisar kommer jag också sakna, även om det har varit svårt att få en nära relation till dem (Kathy, undantaget), så har jag haft väldigt roliga stunder med dem.
Och så har jag ännu inte nämnt värdfamiljen. Jag hoppas Sandi och Bills relation blir bättre, som det är nu känner jag dåliga vibbar. De är så bittra i varndras sällskap och Bill ifrågasätter allt hon gör. Han blev irriterad häromdagen när han upptäckte en ny Ketchupflaska i kylen, eftersom de redan hade en öppnad. Men ORKA liksom!
Iaf, jag har bott med dem i ett år och självklart komer jag sakna dem. Jag har haft mina stunder med både Sandi och Bill då jag har känt att jag skulle kunna berätta "allt" för dem.
Jag åker hem om två månader och det känns.....konstigt. Alla säger så, och det finns verkligen inte ett bättre ord att beskriva känslan av att bara lämna allt. Det är liksom sorgligt på något sätt, jag hade gärna velat utvecka vissa relationer och kanske skaffa körkort, gå med i Youh Group i kyrkan (det är så många ungdomar socialiserar här, vare sig man är religiös eller inte) och på riktigt känna mig som en i klubben. Det tar tid att känna att man tillhör något, det är något man brukar göra under sin livsstid och inte under 11 månader , men som sagt, jag tror att tid är allt det krävs. Och, självklart, en vilja att vilja.
Samtidigt ska det bli skönt att lämna allt. Jag gillar inte HIgh School, jag gillar en del av människorna i High School, men jag gillar inte High School som helhet. Det är, ursäkta språket, en jävla bur.
Jag längtar efter ett rymligt hus, att åka regelbundet till mataffären och be mamma köpa "det" och "det" och det brödet, att inte ha ångest över att fråga om skjuts, att vara 19 år och dricka alkohol utan att betraktas som kriminell, att tiita på TV med vilken ljudvolym jag vill, att köpa kiwi som inte kostar 10 kr styck, att längta efter att kaffebryggaren ska börja lysa grönt (att bara trycka på en knapp för att få kaffe gör det inte lika efterlängtat), att springa i Mellsta, att ta tåget till Stockholm och att ha syskon i min egen ålder.
Och jag längtar efter er. Som min bror Pär citerade från filmen "Into the Wild" i en chattkonversation; "The only true happiness is the love between humans".
Fint citat va?
Hejhopp
Tänkte bara meddela att jag sitter bredvid den sötaste killen på hela skolan i min speech klass. Han är så söt, så söt.
Och han hjälper mig att stava namnen rätt på personerna som är framme och talar (som vi måste rescensera), och en gång översatte han feet till meter, "Isn't it meters you count with in Sweden?" Så himla snällt alltså, att han tänkte på att jag kanske inte fattar hur långt ten feet är. Han skulle hur som helst förklara vad han gör för något i Track and Field, och jag trodde hela tiden att han menade spjutkast, så jag ba "and then you throw it" gång på gång, ändå tills jag fattade att det var stavhopp han menade. Och så ler han väldigt fint. Och har tindrande ögon. Han heter Sam. Han är smart, atletisk, rolig och bra på alla sätt och vis. Han är så bra att jag känner att jag också måste vara väldigt bra inför honom. Det skapar ju lite spänning, minst sagt.
Haha, förslåt. Jag är hög på kaffe och kände bara för att skriva lite skit. Nu ska jag forsätta skriva på min U.S. History uppsats. Byebye.
Track season has begun!
Och eftersom käre Coach Overstreet hade överseende med att det var första dagen så behövde vi bara (*host*) springa distans på 50 minuter. Dessutom springer tjejer och killar ihop, jag klarade att catch up med dem i tio minuter, sen ville gå och lägga mig i en häck och gråta. Om det här bara är början vet jag inte vad jag gör, men jag antar att jag kommer fortsätta - jag gillar ju trots allt att springa.
I fredags åkte jag och Britta och åt på Red Robbins, ett slags bättre snabbmatsställe, och såg "Definately, maybe" på bio. Filmen var en romantisk komedi och på vägen hem satt hon och jag i bilen och beklagade oss över singellivet. När jag kom hem skakade jag hand med Sandi och Bills kompisar och vi satte oss runt brasan vid deras backyard. Jag fick höra både den ena och den andra historien som jag kanske inte skulle ha fått höra om dem druckit vatten istället för vin. En av dem var "director" för Everett Marina, det är alltså i princip högsta posten på västkustens näst största marina, och jag blev nästan erbjuden jobb där i sommar som intern assistent till henne. Hon lät faktiskt allvarlig.
Lördagen, då åkte jag som vanligt in till Seattle och denna gången med Alice. Vi strosade runt på stan och töntade oss framför speglar i provhyttar. Haha, och så satte vi oss på golvet i en enorm bokaffär och bläddrade i böcker av typen "Word Power" med syfte att berika vårt vokabulär i engelska. Jag älskar att lära mig nya ord och herregud vad många sådana det finns i det engelska språket, liksom tusen sätt att beskriva ett och samma objekt.
Vi köpte oss varsin bok :)
Nu ska jag gå och duscha och sedan äta för att bygga upp min nedbrytna kropp. Och du, mamma, jag köpte proteinpulver igår - jag drack just ett glas
Steven's pass och njut av sol
I fredags fick vi mid-break som varar fram till imorgon, och det var ju efterlängtat. Valentine's day var förra veckan och jag hade planer på att baka en kaka eller köpa en kaka till familjen, men det rann ur sanden. Istället kom Sandi hem med choklad till mig från lokala Rosehill Chocolate Company. Jag fick en en bjässe till jordgubbe, doppad i choklad - hur sött är inte det?! Som om det inte vore nog så åkte vi alla ut och käkade pizza på en fint ställe, och #?%&%?? vad dåligt samvete jag fick. Jag skulle ha bakat den där kakan och visat min uppskattning, åh....Nåja, nästa dag lagade jag middag och köpte svindyr saffran för 100 spänn och jag antar att jag känner bättre till mods nu.
Valentine's day är förresten en big deal här (som så mycket annat). I skolan kunde man köpa rosor i the cafeteria som man kunde välja att bli anonymt utsända till någon person under en klass. Övriga gåvor, som teddybjörnar, godis och ballonghjärtan var annat som dem nöjda bar runt på, oförmögna att dumpa av allt i skåpen eftersom ingen då skulle se hur populära dem är. Jag tycker konceptet är rätt vidrigt, vore jag 14 år skulle det ha knäckt mig om mina kompisar fick rosor och inte jag.
I lördags tog jag bussen in till Seattle och hoppade av vid the University-district för första gången. Riktigt rolig gata med färgstarka människor och affärer och som mynnade ut vid en local produced market. Jag köpte ett par Wayfarer-liknande solglasögon för 8 dollar i en vintage store och där hittate jag även en C&C-California långärmad t-shirt för 10 dollar (vanligtvis får du betala typ 60 dolar får en sådan) men den var för liten. Jag köpte, btw, ett orange linne av samma märke för 4 dollar innan jul. Jag älskar kvaliteten, världens skönaste bommul ju.
Jag köpte mig senare en "grande coffe without cream on the top" på Starbucks och tog en promenix vid the U-campus. Under den promenaden i varmt vårväder upplevde jag en nästan berusande känsla av lycka, vet inte varför men det var så himla rofyllt att vandra runt i Harry Potter miljö för mig själv, tyst och stilla med undantag för några studenter som spelade frisbee på gräset. Underbart!
Jag åkte in till downtown efter att Alice ringde och sade att de var på väg in. Hon, Patric och hans kompisar, vad de nu hette, mötte upp mig vid Seattle Aquarium och vi hung out och hade kul. Jag och Alice har kommit varandra närmare, i början snackade vi mest för att vi båda är utbytesstudenter och inte för så mycket annat, men nu har vi lärt könna varndra på riktigt.
Under kvällen åkte jag hem till Anna och sov över där, för att sedan stiga upp nästa morgon och åkaHmm... till Steven's Pass och åkte skidor. Härligt väder, härliga backar, härligt glid och härligt go i kroppen när vi till sist satte oss i bilen och hon skjusate av mig här hemma.
Gårdagen spenderades med en löprunda på morgonen. Jag blir så arg, jag tycker jag tränar på bra, men ändå fortsätter jag vara supertung i benen, även efter en dags vila. Vad gör jag för fel?
Senare så mötte jag upp en kompis från skolan och vi gick till stranden och njöt av solen. Det kom fram att hon extrakäcker som modell och så senast som förra helgen gjorde ett photo shoot i Seattle med efterföljande party och dyr chamopagne. Life is not fair....
Senare så åkte vi och spelade biljard med hennes kille och åt för första gången på Jack in the Box. Han betalde rubbet och klantig som jag är råkade jag beställa den dyraste, fetaste hamburgaren av dem alla, medan de nöjde sig med några chicken nuggets.
Nu orkar jag inte skriva mer. Adjöss!
The Nanny
Ungarna har en nanny som heter Margharet. Hon har precis fyllt 40 år, ser ut som 60, och bor fortfarande hemma hos sina föräldrar. Hon har varit singel sedan....? I hennes erfarenhetsregister kan hon fylla i att hon vet hur att vakta barn, åka till lokala QFC och handla och återberätta alla episoder i hennes favorit såpor. Det är vad hon gör och alltid har gjort.
När man har en konversation med henne, eller, som i de flesta fall, hon måste berätta för mig vad barnen har fått att äta eller hur mycket hon har dammsugit, så nästan skriker hon. Hon talar med en så fruktansvärd hög stämma så att det skär i öronen - hon kan helt enkelt inte anpassa sin ljudvolym beroende på om hon talar till en olydig 3-åring eller till en vuxen. Och så gör hon BIG DEAL av precis allting, like "OH MY GOD, NO MORE PEANUT BUTTER! I'VE GOT TO CALL SANDI TO TELL HER THAT (och avbryta henne i jobbet)".
Hon har en kalender där hon fyller i alla planer och inbokningar - hon skulle aldrig få för sig att åka till QFC på en måndag om hon hade planerat att åka på en tisdag. Spontanitet och "prova på något nytt" skrämmer henne. Hon skulle skjutsa mig till en kompis jag aldrig varit hos förut och det höll nästan på att sluta illa. Den mentala påfrestningen för henne att vara på en väg hon aldrig varit på förut blev för påfrestande. Hon greps av panik, andades häftigt, svettades, skrek åt ungarna att hålla käft och var så illa däran att hon inte märkte den andra bilen i en av korsningarna. Jag försökte lugnt och sansat förklara för henne att vi var på rätt gata och att vi bara behövde läsa av vägnumren och då skulle vi komma till hus 3478.
Sandi tror att hon har någon form av handikapp, eller är hon helt enkelt väldigt begränsad.
.
Mig i skoltidningen
Kodak, skolans egen tidning, publicierade idag en artikel tillägnad mig. Håll i er, här kommer den:
Known face and loved faces
What about the new faces?
Marissa Hill,
Reporter
Each year as the school year begins, you meet up with your old friends and make some new ones, and hope you'll see them year after year. Right?
Wrong!
This year Everett High School is proud to present the one and the only; Stina Reyier!!!
Stina is a senior exchange student from Sweden. This summer she left her whole family, all of her friends and her home country, for an adventure to these United States.
She will be staying for an equivalent of one year. At least she'll stay until the end of the school year.
So let's all take the time to get to know her before her elite experience ends!
Getting an inside scoop, I received the joy of meeting her in person to talk about herself.
Stina is a very outgoing girl. This year, before school even started, she attended the EHS's girls cross country practise on the very first day. Without knowing anybody! Talk about guts!
Not only is she a cross country runner but she's a varsity cross country runner. Stina enjoys running with the EHS girls cross country and works incredibly hard at every practise. Katie Gebert, senior cross country captain and responsible leader, took Stina under her caring with helping her out anytime she could. The two would meet up and go for runs on days where there wasn't an cross country practise so that they could work on any hard running areas for them and just to go for a light run.
Running around the city of Everett during cross country practises, you tend to notice a lot of things such as the houses, plants, people and the landscape.
Stina also noticed a lot.
"In Sweden," said Stina, "most of the houses are red because it's Sweden's main color".
Where as our houses carry a variety of colors".
People are each unique and share their own characteristics, although, everyone is more like their neighbors than they realize.!
Stina shares a wide variety of interests such as running, hanging out with friends, listening to music, dancing, and everyone's favorite, eating.
Man kanske inte ska förvänta sig alltför mycket av en freshman som är 14 år, men herre gud, hon ljuger när hon säger att jag brukar springa med Katie Gebert när det inte är school practise. Eller rättare sagt, jag har gjort det EN gång. Vad snackar hon om?! Jag nämnde inte ens Katie Gebert när jag blev intervjuad i Oktober förra året.
Och varför hyllar hon mig som att jag är 5 år och precis lärt mig cykla på en riktig cykel och inte en trehjuling?
Och varför skulle hon nödvändigtsvis inkludera "red houses" som enda exempel på min detaljerade beskriving av Sverige.
Bilden på mig är en liten historia i sig, men jag ska inte gå in i detalj på hur fruktavvärd jag ser ut.
Well, värre saker har hänt, och jag tror att jag inte bryr mig på samma sätt som förut.
Idag var jag och gymmade och mötte senare upp med tyska Alice, hennes pojkvän och hans kompis för att käka på Goumet Burger. Enligt Alicie's beskriving skulle hans kompis se ut som en Viggo Mortenson med sexpack som tidigare hade uttryckt sin önskan att dejta en svensk tjej.
Så sagt och gjort, vi gick till Gourmet Burger och käkade hamburgare. Han såg inte ut som en Viggo Mortenson med sexpack, även om han hade långt hår och var kort i rocken. Han ville snacka politik och Linux operativsystem och det var en delvis intressant och delvis "hjälp, vad ska ge för respons till det" konversation.
Kort och gott, han var lite för mycket computer geek för mig.
Helgen
Söndag kväll och jag vill inte påbörja min U.S. History uppsats om "comparing and contrasting the Roaring 20s and the Great Depression". Desto ännu mindre vill jag läsa en bok berörandes U.S. History mellan 1900-1950 och skriva en fet recension om den. Det värsta är att Mr. Don Wilson kräver mycket detaljerad information om innehållet i boken, så det kan bli svårt att fuska den här gången. Köpte därför en bok igår som jag trodde skulle handla om depressionen under 30-talet, - "The Great Dusk Bowl" - men som visade sig handla om hur dammigt det var under en tid. Nästa gång får jag helt enkelt läsa vad det står på baksidan.
Det är mycket U.S. History i mitt liv.
Igår gjorde jag först planer för kvällen med tyska Alice, men när jag ringde senare under eftermiddagen var hon "trött". Jag hatar när människor gör så, man tror att man vet vad man ska göra en lördag kväll och planerar inget annat, men sen så råkar den andra personen bli trött.
Efter att ha snackat med Julian så slutade jag i alla fall upp på ett utbytesstudentparty med hans organisation. Det var kul - människor från Brasilien, Kazakstan, Japan, Ryssland, Ukraina, Mali, Moldavien och - tro det eller ej -Tyskland, som var högljudda så in i helvete. Hade en kul konversation med en kille från Rio de Janeiro om Brasilien/Sweden v. USA, haha, och vi konstaterade att våra land är dem bästa. En annan brasilianare i stekarskjorta var oerhört irriterande och sade "oh man" i varannan mening. Jag vet inte om ni förstår, men det är skrattretande när foreigners anstränger sig för att låta som att dem inte är det.
Jag och Julian fick skjuts hem av en tjej som nästan körde ihjäl oss, när hon svängde ut i fel riktning på the broadway, och vi fick köra över en 15 cm hög ram för att komma ut på rätt riktning. Tur att vi inte hann krocka. Och förlåt mamma, men det hade kunnat hända vem som helst och var som helst.
Idag (eller igår, bloggen var nedlagd så jag skrev det här i ett worddokument) var jag på överraskningsfest för en tjej som fyllde 18 år. Vi spelade Guitar Hero och jag förstår fortfarande inte hypen.
Kolla!
http://images.google.com/imgres?imgurl=http://msnbcmedia2.msn.com/j/msnbc/Components/Photos/070520/070520_dreamlifter_hmed_3p.hmedium.jpg&imgrefurl=http://www.msnbc.msn.com/id/18741289/&h=219&w=423&sz=13&hl=sv&start=6&um=1&tbnid=-rIKPg3RpLhY5M:&tbnh=65&tbnw=126&prev=/images%3Fq%3DDreamlifter%26um%3D1%26hl%3Dsv%26client%3Dsafari%26rls%3Dsv-se%26sa%3DN
Den där saken flög precis ovanför vårt hus.
Bara för att tillägga...
....att två månader har passerat sen senast jag skrev här. Att skriva något detaljerat om vad som hänt däremellan känns ganska hopplöst, så därför tänker jag göra något smart - lista the events:
* FLORIDA - sol, bad och en hysterisk släkt.
* CALIFORNIA - sol, U.S. - Sweden soccer game (aldrig känt mig så patriotisk som då, att dem förlorade tog lite udden av det visserligen) och crusing genom Orange County.
* SKOLA - blä!
Det får duga sådär. Skolan itself är för det mesta dötrist, även om vissa klasser är bättre än andra. Speech t.ex., jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle ta en speech class i engelska, men det är faktiskt inte så farligt med anledning av att det inte är någon hardcore klass - vi leker mest. Visserligen har det bara gått en vecka....och jag har inte hållit ett 10-minuters tal än.
Jag börjar känna mig mer hemma i skolan. Det är en skön känsla när man hejar på folk i trappan, småpratar med personen bredvid ens bänk eller växlar telefonnummer. Även om majoriteten av människorna på high school är som dem man såg fram emot att splittras från när man gick på högstadiet, så finns det dem som faktiskt rent ut sagt är trevliga. Snart börjar track också, och jag har fortfarande inte bestämt mig om jag ser fram emot det eller inte. Jag tror jag gör det. Katie, en tjej jag sprang Crosscountry med och som är the "running star" har bestämt sig för inte göra Track. Det kanske är svårt för er att inse det chockerande, men i ett amerikanskt high school är titlar viktigt - utan en Katie Gebert försämras våra chanser till en sådan markant. Hon har inte sagt det rakt ut till mig, men hon nämde att "there are more than one reason that I won't do track" och jag tror jag vet varför. Hon är för mycket av den där perfekta straight A's tjejen och hennes lilla kropp säger STOPP. Iallafall vill hon fortsätta springa i sällskap - utan krav - och hon frågade mig om jag ville springa med henne efter skolans slut varje dag, unless I do track. På sätt och vis skulle det vara skönt att slippa tre timmars practise varje dag (det är så lång tid det kommer ta med tranport till the stadium, uppvärming, snack, träning, nedvarvning och hejdå-snack), men och andra sidan är väl det lite av grejen. "Ska det vara så ska det vara" liksom.
Förlåt, det här blev för mycket självreflekterande goja.
Det har blivit mycket umgänge med utbytesstudenter på sistone. Får någon vecka sedan bestämde sig jag, Sara, Julia, Albert och hans amerikanska kompis för att gå på en All Ages show i Seattle's gay district nr.1 (visste ni att Seattle har den näst högsta gay-densiteten i hela landet? man ser dem hela tiden och det når oanade höjder när man step into a Sephora store. makeup store, och ber om rådgiving. herregud, de gör ju träffsäker parodi på sig själva) för en All Ages show. Men vi hittade inte dit, trots mina enträgna försök att påvisa motsatsen. Så vad vi gjorde den kvällen var i princip att äta på en överreklamerad Mexican och gå en långpromenad - det var trevligt det med.
Min IEC ringde nyss. Hon grågade om jag vill voluntera för Usher när han kommer till Seattle. Jag är väl inget Usher fan, men vadå, han är ju kändis. Klart jag vill!
Från och med LOVAR jag att uppdatera den här bloggen oftare. På heder och samvete! Och jag tackar för kommentarerna jag får, de är en bloggares bränsle hur fånigt det än låter.
Hälsningar från ett grått Washington
Nu var det jul igen, men det har nästan gått obemärkt förbi här.
Anledning nr 1. Familjen OBrien pyntar inte sitt hus i julen tema.
Anledning nr 2. Det kommer ingen snö (eller jo, det kom några stänk förra lördagen, men det smälte till nästa dag).
Anledning nr 3. Ingen lukt av Hyacinter.
Anledning nr 4. Jag har ännu inte kunnat åka till Ikea för att inhandla glögg, pepparkakor, julmust och sånt.
Anledning nr 5. Vi åker till Florida om två veckor och den vetskapen gör ju inte att känslan av jul förstärks.
MEN, ni hörde rätt, jag åker till Florida om två veckor! :) Sandis släktingar och vi, totalt 17 pers, ska dela på ett hus mindre än det vi bor i nu och leka kollektiv för 10 dagar. Sex personer ska sova i tält i garaget, Sandi och Bill får golvet i vardagsrummet och jag och Lindsey är the lucky ones som får gästrummet. Det kommer bli minicircus av det hela. Jag hörde Sandi och Bill snacka här om kvällen, och Sandi verkar bekymrad över vad hennes bror och Russel, en collegegrabb på 23 år som inte är är the greatest svärmorsdröm man kan hitta, ska hitta på. Och brorsan, Stevie, är kllen som åker på böter efter böter efter böter för fortskörning varav hälften av gångerna han kommer undan med att säga "dude, come on" och slå ut med armarna.
Tydligen kan dem komma att ställa till det lite....
Livet här i washington då? Just nu är det inte särskilt kul. Folket pluggar, arbetar eller tränar och det finns inte mycket tid till att umgås på vardagarna. Jag gör mitt bästa för att få tiden att gå, typ springer, dricker kaffe på Tullys och gör US History assignments. Imorgon ska jag gå på bio och se på en film jag inte ens vill se, "The Golden Compass", men vad gör man inte för lite sällskap före och efter. Förra helgen var jag och julshoppade med Sara och Julia och det var väldigt mysigt. Föreställ er jul i New York och dividera med två, okej tre, så kan ni föreställa er hur det är att strosa runt i downtown Seattle och höra Bill Crosby's "White Christmas", dricka gingerbread latte på Starbucks (typ pepparkakelatte) och spana in Macy's överdekorerade fönster. Jag gillart! Och Sara och Julia är hur sköna som helst. In fact, jag har insett att jag underskattade svenskar innan jag kom hit - nu älskar jag dem. Amerikaner är bra på sitt sätt, men inget slår svensk humor, ödmjukhet och....hjälp mig kom på ett tredje. Och seriöst, amerikanska killar har t-shirtar stora som klänningar och de går ända ner till skrevet. Fult ju. För att inte tala om tjejererna som anser att höjden av medvetenhet är att ha en cardigan med "Ambercrombie" print på. Töntigt ju.
Åh, jag har glömt berätta om Thanksgiving! Det var för två veckor sen och vi samlades en hög med släktingar i grannhuset on the purpose to eat til you puke. Turkey, sötpotatis dränkt i honung med marshmallow kuddar ovanpå (nä, det var inte en dessert), gravy, cranberry jam, stuffing och pumpkin pie as a desert. Jag blev ganska mätt, ja. Iallafall, det roliga var att jag träffade några roliga släktingar ett par år äldre än mig. Senare åkte vi hem till en av deras hus och hade roligt med några vänner till dem. Det är det bästa med att vara här, man vet aldrig när man träffar dem där nya människorna som eventuellt blir nya vänner. Allt är liksom ganska oförutsägbart här.
Nu är jag alldeles för trött för att erbjuda mer läsning, men in case jag inte skriver här före jul:
GOD JUL!
Ensam hemma!
Jag är så gott som aldrig ensam hemma, men nu är jag det. Ungarna är någonstans och lär sig simma och Sandi och Bill är där och hejar på.
GUD VAD SKÖNT!
Seg som i seeeg
Nej, allt är inte en dans på rosor. Man kan ha tråkigt i Amerika också. Jag har slösat bort alldeles för mycket tid på att sitta och glo på Facebook och läsa andras bloggar. Egentligen har jag ett viktigt drama play imorgon som jag måste träna inför, eftersom det inte gick så bra i fredags när vi förökte. Min motpartner, förövrigt ett original som alltid har svartmålade naglar, sidenskjorta och härmar konstiga djur, kom inte ens ihåg sin första replik. När det väl var min tur började jag i fel ordning och sade line 3 när jag skulle säga line 2 och så vidare. Det blev screwed up alltihop. Det värsta är att det är en väldigt fånig kärlekshistoria och jag vet att när vi kommer att komma till "I love you" scenen så kommer jag screw it up ännu mer. Jaja.
Det där jag skrev om college var inte jätteseriöst - såvida jag inte vinner 100 000 dollars på lotto och kan finansiera mina studier. Och förresten är inte Sverige så dumt. Jag saknar er mina smultronhjärtan.
